Romosozumab vid behandling av osteoporos : Effekten på bentäthet och frakturrisk

Sammanfattning: Osteoporos, även benämnt som benskörhet är en metabol skelettsjukdom vilken karakteriseras av nedgång i bentäthet samt en förändrad mikroarkitektur i skelettet vilket ger en ökad risk för frakturer. Hela 120 000 osteoporosrelaterade frakturer diagnostiserades 2017, vilka belastade den svenska sjukvården med 20 miljarder kronor. Den årliga förekomsten av osteoporosrelaterade frakturer förväntas öka med en ökad äldre population och en förändrad livsstil, vilket i sin tur kommer leda till ökade sjukvårdskostnader. Idag finns flera godkända läkemedel mot osteoporos och i första hand rekommenderas de antiresorptiva läkemedlet alendronat och därefter denosumab. Följsamheten till alendronat är dock väldigt låg och beror främst på de biverkningar som medföljer behandlingen. Patienter som inte svarar på behandling med antiresorptiva läkemedel kan övergå till anabola läkemedel, där teriparatid varit det enda tillgängliga läkemedlet. Under 2019 godkändes ytterligare ett anabolt läkemedel, romosozumab som en monoklonal antikropp riktad mot sklerostin. Romosozumabs anabola effekt utgörs genom att det selektivt binder till sklerostin vilket omöjliggör dess naturliga inhibering av den kanoniska Wingless-int -signaleringsvägen, vilket resulterar i en ökad benbildning genom en ökad osteoblastdifferentiering samt osteoprotegerin -medierad supersession av osteoklaster. Syftet med litteraturstudien var att undersöka läkemedelet romosozumab vid behandling av osteoporos hos postmenopausala kvinnor. Är romosozumab effektivt som initial behandling, som initialbehandling följt av antiresorptiv behandling och vid insättning efter terpi med antiresorptiva läkemedel? För att besvara denna frågeställningen undersöktes två olika variabler: Läkemedlets påverkan på bentäthet och frakturrisk och läkemedlets effektivitet jämfört med andra behandlingsalternativ. Litteraturstudien baserades på en analys av fem kliniska studier där data gällande förändring av bentäthet (BMD) och incidens av ny fraktur presenterades. Resultatet visade att initial behandling med romozozumab under 12 månader gav en statistiskt signifikant ökning av BMD om 11.3-13.7% samtidigt som frakturrisken visades var lägre jämfört med placebo, teriparatid, denosumab och alendronat. Ökningen av BMD och den minskade frakturrisken bibehölls efter 12 månaders underhållsbehandling med antiresorptiva läkemedel. Däremot kunde inga slutsatser dras kring hur länge romosozumabs effekt kan bibehållas vid underhållsbehandling med antiresorptiva och inte heller vilken effekt romosozumab har hos patienter som sedan tidigare administrerats antiresorptiva läkemedel.