Kroppsspråk, handpåläggning, hängslen och livrem : ambulanspersonalens upplevelse av att bedöma och vårda patienter vid språkförbistring
Sammanfattning: Bakgrund: Sverige har genomgått en förändring i demografi där en allt större del av befolkningen inte har svenska som modersmål. Samtidigt går ambulanssjukvården från att vara en transportfunktion där destinationen alltid varit akutsjukhus till att vara patientens första möte i en obruten vårdkedja. I detta nya uppdrag ingår att inhämta information, bedöma, vid behov behandla och slutligen transportera eller hänvisa patienten till rätt vårdnivå. Grunden för detta är en korrekt anamnes, bedömning och triagering.Detta ställer krav på individanpassad och differentierad vård. Språkförbistring på sjukhus har visat sig resultera i ökad handläggningstid, en större mängd undersökningar och fler vårdskador. Prehospitalt har forskning på språkförbistring inriktat sig på larmsamtal. Syfte:Syftet med denna studie var att undersöka ambulanspersonalens upplevelse att bedöma och vårda patienter vid språkförbistring.Metod: Syftet besvarades genom en kvalitativ studie med induktiv kvalitativ innehållsanalys. Deltagarna utgjordes av sex ambulanssjuksköterskor och två ambulanssjukvårdare som alla hadeerfarenhet av att bedöma och vårda patienter vid språkförbistring. Intervjudeltagarna rekryterades genom bekvämlighetsurval från ett mellansvenskt län. Data inhämtades med semistrukturerade enskilda intervjuer och analyserades med hjälp av induktiv innehållsanalys. Resultat: Fyra huvudkategorierframträdde. En mer fysisk bedömning beskrev hur ambulanspersonalen vid språkförbistring i större utsträckning nyttjade yttre, fysiska attribut för att göra en skattning av patientens kontaktorsak och allvarlighetsgrad. Att kommunicera annorlunda rörde hur vårdarna sökte kommunicera med patienten trots språkförbistring. Att handlägga utan information avhandlade information som ambulanspersonalen trots försök upplevde svår att klarlägga samt hur detta påverkade deras handläggning av patienten. Slutligen presenterades kategorin att skapa en relation vid språkförbistring som belyste hur intervjudeltagarna upplevde att deras mellanmänskliga vård påverkades vid språkförbistring. Slutsats:Studiens resultat påvisar att ambulanspersonals upplevelse av bedömning och vård vid språkförbistring karaktäriseradesav osäkerhet och en önskan om att kompensera för informationsluckor. Denna kompensation yttrade sig genom en noggrannare, bredare fysisk undersökning och bedömning samt en handläggning och vård som arbetar efter modellen ”hängslen och livrem”. Detta upplevdes också som begränsande då vårdarna avhöll sig från vissa åtgärder, såsom smärtstillning eller omstyrning till närakut, primärvård eller geriatriskt sjukhus. Då patienten var kritiskt sjuk upplevde inte personalen att omhändertagandet skiljde sig mot ett möte utan språkförbistring. Vid de tillfällen patienten inte var uppenbartakut sjuk upplevde personalen att de inte kunde ge samma möjligheter till en individanpassad vård och handläggning.En del av denna problematik skulle kunna adresseras genom ett utökat och anpassat besluts- och översättningsstöd för ambulanspersonalen.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)