Vem betalar den kommunalainfrastrukturen? : Tillämpning av exploateringsavtal

Sammanfattning: I takt med att samhällen utvecklas och exploateras behöver även infrastruktur byggas ut. Samhället harett gemensamt behov av allmänna platser såsom vägar, gator, grönområden samt platser för rekreation,lek och motion. Som utgångspunkt är det kommunen som är ansvarig för dessa allmänna platser.Kommunernas resurser är dock begränsade och infrastruktur är kostsam. Till följd av offentliga investeringarökar värden på marken hos de fastigheter som har möjlighet att använda de allmänna platserna.Dessa värden kan anses som oförtjänta då de uppstår på grund av offentliga investeringar. Utefterdetta har system för fördelning av kostnader motiverats.År 2015 infördes ett nytt system för exploateringsavtal som delvis har till syfte till att kunna finansierade offentliga investeringar som behövs vid genomförandet av en detaljplan. Lagregleringenhar som ändamål att skapa ett system för förutsägbarhet och lagstöd och samtidigt en möjlighet tillanpassning i varje unik situation. System för fördelning av värden har generellt som mål att vara rättvisaoch effektiva. Vid lagstiftning behöver det ske en avvägning mellan rättvisa och effektivitet föratt skapa ett ändamålsenligt system.Genom exploateringsavtalen har kommunen möjlighet att ålägga exploatörer att vidta och finansieraåtgärder för anläggandet av allmänna platser. Det finns restriktioner genom huvudsakligen tvårekvisit; åtgärden måste vara nödvändig för genomförandet av planen och åtagandet måste vara rimligti förhållande till exploatörens nytta av planen.Syftet med denna studie har varit att utreda vem det är som betalar för vilka allmänna platser.Den situation som studerats är när kommunen är huvudman och använder sig av exploateringsavtal.Med en rättsdogmatisk metod har rättsläget för exploateringsavtal utretts. Förfarandet ska visa vemsom ska betala för vilka allmänna platser enligt lag. Utöver detta har studien använt ett samhällsvetenskapligtperspektiv i syfte att se hur tillämpandet av exploateringsavtal sker i praktiken i förhållandetill gällande rätt. För att kunna analysera resultatet på ett systematiskt sätt har fördelningssystemetjämförts med vedertagna rättviseteorier och principer.Resultatet av sammanställningen tyder på att det finns avtal som inte stämmer överens med gällandelagstiftning. En del avtal tycks gå utöver det som är stadgat i lag. Det finns avtal som åläggerexploatörer åtgärder som inte kan anses vara nödvändiga. Dessutom är det många gånger ifrågasättbartom fördelningen mellan de olika parterna är i enighet med lagen. Tvivel finns angående vilken omfattningexploatören ska vara med och finansiera för att det fortfarande ska gå att anses som nödvän diga åtgärder. Rekvisitet angående att åtagandet ska vara rimligt i förhållande till nyttan borde varauppfyllt i de undersökta avtalen. Bestämmelsen kan även ha använts för att skapa en fördelning avkostnaderna mellan olika exploatörer. I dessa fall är det svårare att bedöma om villkoret använts enligtlag.Vem som faktiskt betalar för kostnaderna i slutändan verkar bero på i vilken marknadssituationprojektet befinner sig. Ett alternativ innebär att det är bostadskonsumenterna som påverkas av deökade kostnaderna. Ett annat tänkbart alternativ innebär att när ett exploateringsprojekt påförs merkostnader påverkar detta vilket pris exploatören kan tänkas köpa marken för. Därmed blir det den ursprungligamarkägaren som huvudsakligen påverkas av de ökade kostnaderna.Om systemet är rättvist beror på vilka värderingar som anses ligga till grund för rättvisan ochdessa är subjektiva. Dock bör tillämpningen vara i enlighet med lagen för att systemet ska vara effektivt.När tillämpningen inte följer lagen finns risk för fler konfliktpunkter samt minskat förtroende ochnegativ inställning till projektet hos exploatörerna.