Metanogenreduktion : en hållbar lösning på växthuseffekten?

Sammanfattning: Allt fler blir medvetna om vikten av hållbar utveckling och klimatpåverkan. Metan, en potent växthusgas som bidrar till en ökad växthuseffekt är ofta i fokus. Inte sällan får idisslare bära den största skulden för det människoorsakade metanutsläppet. I idisslares våm finns nämligen mikroorganismer, metanogener, som bildar metan. Forskare har försökt hitta metoder för att reducera denna metanbildning, metanogenes, i djuret. De flesta studier rörande metanogener fokuserar dock endast på deras roll som metanbildare och mindre på om de kan ha andra egenskaper som kan vara av vikt för värddjurets hälsa och välbefinnande. Detta arbete fokuserar därför på att försöka utröna om metanogener har andra egenskaper som kan vara av vikt för djuret och vad tänkbara konsekvenser kan bli om man lyckas eliminera dem ur våmfloran. En del av de strategier som tagits fram för att minska metanogenesen i våmmen behandlas även ur ett djurvälfärdsperspektiv. De strategier som belyses i detta arbete är kemiska inhibitorer, jonoforer (en typ av antibiotika), sekundära metaboliter, fettillskott och vaccin. Alla påverkar våmfloran på något sätt. Antingen går de direkt på metanogenerna eller indirekt genom att hämma andra mikroorganismer som lever i symbios med dem, alternativt minska tillgängligt substrat för metanogener. Alla strategierna påverkar djuret på ett eller annat sätt och de flesta har visat sig ha stora negativa följder för djuret. Dessa måste klarläggas bättre och också helst tidigare i utformningen av strategierna. Ett större fokus bör också läggas på hur lång tid de kan tänkas ha effekt, eftersom det finns en risk att mikroorganismerna anpassar sig till det nya tillskottet och strategin därför fort tappar sin verkan. Brist på vitamin B12 och en obalans i våmfloran är exempel på tänkbara konsekvenser för värddjuret om metanogenerna reduceras. En av metanogenernas egenskaper är nämligen att bilda vitamin B12 och om de då försvinner finns risk för vitamin B12 brist. En förändrad våmflora kan medföra försämrad födonedbrytningsförmåga och mindre näring för djuret. Det skulle även medföra ett försämrat skydd mot skadliga mikroorganismer och ökad risk för sjukdomar (såsom acidos och trumsjuka). Våmfloran hjälper även till att detoxifiera födan, vilket innebär att en rubbning i floran kan få förgiftning som följd. I övrigt var det svårt att hitta andra egenskaper som metanogenerna har och det behövs därför mer forskning kring ämnet. Utöver mer kunskap om metanogerna krävs även en djupare förståelse kring det komplexa ekosystem som våmfloran utgör, såsom det samspel och interaktioner som sker mellan mikroorganismerna, men även med värddjuret. Innan man lyckats med detta är det svårt att fullt förutspå vad dessa metanreducerande strategier kan tänkas ha för konsekvenser på djurets välfärd.