Interimistisk passivitet - ett tvärsäkert kanske

Sammanfattning: Med interimistisk passivitet menas att Polisen under viss tid skjuter upp ett ingripande mot brottslighet som man i normala fall skulle ha ingripit mot på grund av spaningstaktiska skäl. Metoden kan användas dels när Polisen misstänker att gärningsmannen kommer att begå ett nytt brott, dels när Polisen inte misstänker att gärningsmannen kommer att begå ett nytt brott. Metoden har använts i Sverige sedan 1960-talet och det finns stöd i svensk rätt för att Polisen får använda sig av interimistisk passivitet under förutsättning att det så långt som möjligt kan säkerställas att ett ingripande kan ske vid ett senare tillfälle. Det är inte utrett i svensk rätt om interimistisk passivitet får användas i situationer då det finns en konkret risk för att enskilda drabbas av brottsliga gärningar. Åklagarmyndigheten förutsätter dock att interimistisk passivitet i begränsad omfattning kan tillämpas även i sådana situationer. Om Polisen inser eller borde inse att det finns en verklig och direkt risk för att en enskild kommer att bli utsatt för ett våldsbrott som faller inom ramen för den enskildes rätt till liv och mänsklig behandling, föreligger enligt Europadomstolen en positiv skyldighet för Polisen att avvärja riskerna. Den svenska tillämpningen av interimistisk passivitet verkar förhålla sig till denna princip. Vid pågående eller förestående förmögenhetsbrott ska enligt Åklagarmyndigheten och Europadomstolen en intresseavvägning göras mellan det allmännas intresse och den enskildes intresse att åtnjuta sitt egendomsskydd. Om det allmännas intresse väger tyngre än den enskildes intressen får Polisen använda sig av interimistisk passivitet vid pågående eller förestående förmögenhetsbrott, även om passiviteten innebär att den enskilde berövas sin egendom.