Nödvärnsrätten med fokus på försvarlighetsbedömningen

Sammanfattning: I det här arbetet behandlas nödvärnsinstitutet med inriktning på den försvarlighetsbedömning som företas, för att avgöra huruvida det våld som använts i självförsvar kan anses vara rättsenligt. Särskilt utrymme har ägnats åt att beskriva hur denna bedömning påverkas av det faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp. Framställningen inleds med att en översiktlig bild av nödvärnsrätten presenteras. Här fastslås inledningsvis att nödvärn, som stadgas i 24 kap. 1§ BrB, är en så kallad objektiv ansvarsfrihetsgrund. Härmed menas att det är oväsentligt för bedömningen vad den nödvärnshandlande hade för uppsåt med sin handling. Vidare förklaras att man endast har rätt till nödvärn om någon av de nödvärnssituationer, som uttömmande räknas upp i 2 st. 1-4 pp, är för handen. Den som agerar i vad denne uppfattar som en nödvärnssituation och i sitt agerande håller sig inom nödvärnsrättens ramar skall gå fri från ansvar, även om det i verkligheten inte var en nödvärnssituation. Personen i fråga har handlat i så kallat inbillat eller putativt nödvärn och uppsåt till det brott som begåtts saknats därmed. Om en tilltalad framför en nödvärnsinvändning är det åklagarens uppgift att övertyga rätten om att denna är obefogad. Bevisbördan ligger alltså hos åklagaren. Nödvärnsexcess innebär att den som använt för mycket våld i självförsvar ändå kan anses ha hållit sig inom lagens ramar, om han vid det tillfället svårligen kunde besinna sig. Här beaktas bland annat den angripnes personliga förutsättningar att hantera situationen. Framställningen går sedan in djupare på försvarlighetsbedömningen och begreppet ”uppenbart oförsvarligt”. Lagtexten analyseras och vad som talar för och emot en bred tolkning berörs. För att ge en uppfattning om vad uppenbart oförsvarligt verkligen innebär och hur HD tolkat begreppet i praktiken presenteras sedan en mindre praxisstudie. Här berörs även bland annat nödvärn medelst skjutvapen, livsfarligt våld vid avvärjande av våldtäkt, nödvärn medelst kniv och även till viss del excessbedömningen. Vidare behandlas hur nödvärnsrätten påverkas av det faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp. Först fastslås att om angriparen är ett barn eller psykiskt störd ställs högre krav på att den nödvärnshandlande förebyggt våldsanvändning och kanske avlägsnar sig istället för att försvara sig. Fanns en möjlighet att genom ett verbalt agerande avstyra en attack kan detta vägas in i försvarlighetsbedömningen. Våld kunde kanske ha undvikits genom ett rop på hjälp eller genom att göra klart för en angripare att man är beväpnad eller att man inte är den han tror. Att det fanns andra människor i närheten som man kunde fått hjälp av kan också spela in. Det är dock tveksamt om det är rätt att utgå ifrån att människor i allmänhet kommer till undsättning i en angreppssituation. Vidare fastslås att man i regel har rätt att stanna kvar och med våld försvara sig även om en möjlighet att avlägsna sig fanns. I de fall där dödligt våld förekommit ställs dock betydligt högre krav på att man undersökt förekomsten av och utnyttjat alternativa handlingsvägar, för att inte anses ha agerat uppenbart oförsvarligt. Slutligen berörs problematiken angående så kallat framkallat nödvärn, alltså huruvida nödvärnsrätten bör täcka även farliga situationer som någon själv har försatt sig i eller rent av framkallat.