Otillbörlig brottsprovokation och dess rättsliga följd i straffprocessen - En analys av den provocerades ansvar i ljuset av artikel 6 EKMR och rättsteoretiska perspektiv

Sammanfattning: Inom ramen för sin brottsutredande verksamhet förekommer det att polisen använder sig av provokativa åtgärder, ofta i syfte att utreda grov och organiserad brottslighet. I det fall polisen använder sig av sådana okonventionella utredningsmetoder görs det utan lagstöd. En fråga som aktualiseras i sammanhanget är huruvida den provocerade kan hållas ansvarig för ett brott som denne av polisen förmåtts begå. Tidigare var Högsta domstolens (HD) inställning att bedömningen avseende den provocerades ansvar inte påverkas av polisprovokationer som utgångspunkt. Endast i de fall provokationen ansågs ”uppenbart otillbörlig” fanns anledning att medge strafflindring. Efter inkorporeringen av EKMR i svensk rätt blev artikel 6 EKMR och rätten till en rättvis rättegång del av svensk rätt. Europadomstolen har i ett flertal avgöranden fastslagit att i det fall polisen använder sig av otillbörliga brottsprovokationer, sådana provokationer som förmår någon att begå ett brott som denne annars inte hade begått, kränks dennes rätt till en rättvis rättegång. Efter Europadomstolens avgörande i Teixeira de Castro stod det klart att svensk praxis inte var förenlig med de krav som ställdes av Europadomstolen. HD fastslog sedermera genom NJA 2007 s. 1037 att i det fall en otillbörlig brottsprovokation tilltagits, i strid med artikel 6 EKMR, brister det i de materiella straffbarhetsbetingelserna. Konsekvensen är att brottet inte ska åtalas och om så ändå görs ska åtalet lämnas utan bifall. I uppsatsen nås slutsatsen att HD:s ledande avgörande i 2007 års fall är förenligt med de krav som Europadomstolen ställer på de nationella domstolarna. Vidare argumenterar jag för att HD:s avgörande är motiverat och lämpligt utifrån rättsideologiska och rättsstatliga perspektiv. En diskussion förs även om det finns anledning att i stället beakta otillbörliga brottsprovokationer genom ett bevisförbud. Avslutningsvis nås slutsatsen att det inte finns anledning att de lege ferenda ändra svensk rätt vad avser hanteringen av otillbörliga brottsprovokationer.