Svenska dåd – eviga historier : En kritisk diskursanalys av hur mytologiska föreställningar används för att representera Rakhmat Akilov och Anton Lundin Pettersson i Aftonbladet

Sammanfattning: Journalistikforskning visar att traditionella myter och arketyper återfinns i alltifrån sportreferat till rapportering av brott. Denna forskning är i huvudsak baserad på engelskspråkig journalistik, vilket gör det lämpligt att bedriva motsvarande studier i en svensk kontext. Studier visar nämligen hur den journalistiska praktiken skiljer sig nationer emellan, vilket resulterar i en kunskapslucka hur dessa mytologiska föreställningar används i svenska medier. Genom att studera representationen av två gärningsmän, Rakhmat Akilov och Anton Lundin Pettersson, vars dåd resulterat i omfattande svenska mediala produkter, undersöker vi förekomsten och användningen av mytologiska föreställningar. Detta gör vi genom att kvalitativt studera tio webbartiklar per gärningsman i kvällstidningen Aftonbladet. För att studera representationen av gärningsmännens – vilka myter och arketyper som används – utförs kritisk diskursanalys (CDA) med semiotiska begrepp. Med denna metod analyseras artiklarna både på en översiktlig och detaljerad nivå. I denna analys knyts det an till etablerade journalistiska teorier om hur myter och arketyper används i medier i stort, vilket hjälper oss att ta reda på hur just dessa mytologiska föreställningar förekommer i representationen av Akilov och Lundin Pettersson. Analysen visar att flertalet mytologiska föreställningar används i representationen av de två gärningsmännen, främst i syftet av att distansera denne från det kollektiv inom vilken texten produceras och konsumeras. Akilov, å ena sidan, representeras som en stereotypisk islamistisk terrorist, där de religiösa och ideologiska aspekterna av denna islamism är tillräckligt främmande för att positionera denne utanför det normativa. Således behövs inga ytterligare karaktäristika eller attribut för att distansera Akilov från majoritetssamhället. Denna distansering sker genom att representera Akilov i enlighet med myter och arketyper som förstärker denna bild. Även Akilovs jihadistiska motiv får i rapporteringen närmare mytologiska proportioner, där Akilov ansluts till den våg av islamistiska terrordåd som dragit över Europa det senaste decenniet. Lundin Pettersson, å andra sidan, är inte lika enkelt och entydigt representerad som något avvikande. Representationen av Lundin Pettersson består istället av flertalet faktorer som placerar honom utanför det normala: högerextremism, subkulturell tillhörighet, psykisk ohälsa och ensamhet. Lundin Pettersson kopplas genom representationen – och intertextuellt – till andra högerextrema gärningsmän och skolskjutare. Dessa faktorer sammantagna möjliggör en distansering via mytologiska föreställningar på samma sätt som i representationen av Akilov. Det finns även en skillnad i hur Lundin Pettersson i högre grad tillåts representeras som ett offer för sina omständigheter, vilket är en möjlighet Akilov inte får. Sammantaget indikerar denna studie att myter och arketyper – i dessa två fall – fungerar som journalistiska verktyg ämnade att göra en alltför komplicerad verklighet mer hanterbar.