Metylfenidat eller atomoxetin : Vilken av dessa substanser är säkrast och effektivast när det gäller behandling av ADHD hos barn som är över 6 år?

Sammanfattning: ADHD-läkemedel sätts in när pedagogiska stödåtgärder inte ger tillräcklig effekt. Syftet med detta arbete var att undersöka vilken av substanserna långtidsverkande metylfenidat (OROS-MPH) eller atomoxetin (ATX) som är effektivast och säkrast hos barn över 6 år med ADHD. OROS-MPH verkar genom att öka frisättning och hämma återupptaget av dopamin samt noradrenalin medan ATX endast hämmar återupptag av noradrenalin. I denna litteraturstudie utvaldes sju artiklar från databasen PubMed genom sökorden ”oros metylphenidate and atomoxetine in ADHD children” och ” atomoxetine hydrochloride ADHD adolescents”. Fyra av studierna genomfördes under 3-6 veckor och hade förändringar i poäng på skalan ADHD-RS (ADHD-rating scale) som primärt effektmått. ADHD-RS är en skala där utredradaren bedömer hur ofta ADHD-besvären återkommer, maximal poäng på skalan är 54. I studierna var startvärdena på skalan mellan 36,7 och 41,4 poäng. ADHD-RS-poängminskning var mellan 16,9 och 20,4 i OROS-MPH-grupper (tre studier), mellan 12,8 och 16,0 i ATX-grupper (fyra studier) och mellan 5,0 och 7,3 i placebogrupper (två studier). En annan gemensam studieparameter var CGI-I-skalan (Clinical Global Impression-Improvement of Illness). Andelen patienter som fick 1-2 på denna skala (väldigt mycket förbättrad eller mycket förbättrad) var mellan 68-69% i OROS-MPH-gruppen (två studier) och mellan 49-53% i ATX-gruppen (två studier). En artikel visade att både OROS-MPH och ATX kan förbättra exekutiva funktioner (flexibilitet i problemlösning) enligt vissa tester, dock inte alltid till samma nivå som för barn utan ADHD. I en studie av OROS-MPH över två år angav 86% av föräldrarna att de var nöjda, mycket nöjda eller extremt nöjda med behandlingen vid det sista uppföljningstillfället. I en studie som pågick under 24 veckor observerades inga statistiskt signifikanta skillnader mellan en ATX-grupp och en OROS-MPH-grupp varken för uppmärksamhetspoäng eller för hyperaktivitet/impulspoäng på ADHD-RS-skalan eller för förändring i poäng på CGI-S-skalan. De mest förekommande biverkningar i OROS-MPH-gruppen var minskad aptit, sömnlöshet och tics till skillnad från ATX-gruppen där sömnighet, illamående och minskad aptit var de mest förekommande biverkningarna. Båda substanserna tolererades väl med undantag för några patienter som drabbades av andra typer av biverkningar såsom ilska och gråtande under längre tid. Även påverkan på vikt och blodtryck noterades hos några patienter i några studier men förändringarna var små. Slutsatsen av detta arbete är att OROS-MPH är effektivare än ATX åtminstone under kortare behandlingsperioder (3-6 veckor) och lika säkert som ATX. Om det föreligger missbruk av OROS-MPH, om patienten drabbas av svår sömnlöshet eller om stor påverkan på längd eller vikt noteras borde OROS-MPH-behandlingen avbrytas och ATX- behandling sättas in.