Nöden har ingen lag - var går nödrättens gränser?

Sammanfattning: 24 kap. 4 § brottsbalken stadgar att handlingar eller underlåtenheter som normalt utgör brott är tillåtna om de begåtts i nöd och inte är oförsvarliga. Nöd är en objektiv ansvarsfrihetsgrund som är tillämplig när fara hotar liv, hälsa, egendom eller allmänna intressen. I uppsatsen utreds denna s.k. nödrätt ur ett rättsdogmatiskt och rättsutvecklande perspektiv. Syftena är att belysa nödrätten, som annars är relativt obehandlad i doktrinen samt att utreda vilka ändamål nödrätten bör uppnå. Nödbestämmelsen lämnar ett stort tolkningsutrymme, vilket står i motsats till de principer om bl.a. förutsebarhet och rättssäkerhet som gäller för straffrätten. Genom en rättsdogmatisk och rättsfilosofisk undersökning av nödrättens motiv presenteras ett förslag på vilka ändamål som bör vara vägledande vid tolkningen av nödbestämmelsen. Frågorna har, så vitt känt, inte behandlats i den nutida, svenska rättsvetenskapen. Efter uppsatsens metodkapitel ges en kort introduktion till straffrätten, varefter ett rättsfilosofiskt perspektiv anläggs på de objektiva ansvarsfrihetsgrunderna (nödvärn, laga befogenhet, nöd, samtycke och förmans order). Det görs komparativa jämförelser för att få klarhet i för- och nackdelar med samt förekomsten av nöd som objektiv respektive subjektiv ansvarsfrihetsgrund. Nöd är objektiv i Norden, subjektiv i den angloamerikanska rätten medan Tyskland har både en objektiv och subjektiv nöd. Objektivitetens fördelar är främst att bevisfrågor undviks och likhet inför lagen upprätthålls tydligare. Ansvarsfriheten kan motiveras av att nödvärn, nöd och samtycke m.fl. är socialt adekvata, på så sätt att ett straffskyddat intresse får vika för ett tyngre vägande samhällsintresse. Ur ett straffteoretiskt perspektiv motiveras ansvarsfrihet av att de ursprungliga grunderna för kriminalisering och bestraffning synes bortfalla när en handling begåtts i nöd- eller nödvärn eller med samtycke. Framställningen fortsätter med en rättsdogmatisk redogörelse över nödrätten, där framförallt följande framgår. Nödbestämmelsen ska tillämpas restriktivt. Den är subsidiär till nödvärn och laga befogenhet. Hotet ska vara relativt akut (imminentrekvisitet), eller avse ett kroniskt hälsotillstånd jämförbart med NJA 2017 s. 872 ”Cannabisfallet”. Hotet ska riktas mot ett rättsligt intresse och allmänna intressen är nödgrundande endast då behörig myndighet inte kan ingripa i tid (intresserekvisitet). En nödsituation kan sedan Cannabisfallet föreligga även om statsmakterna gjort en intresseavvägning mellan de kolliderande intressena. Ett statligt ställningstagande beaktas istället i den s.k. försvarlighetsbedömningen. Försvarlighetsbedömningen utgår dels från hur allvarlig handlingen är (nödhandlingen), dels från hur mycket värdefullare nödintresset är i jämförelse med det intresse som nödhandlingen offrar (intresseavvägningen). En överblick över nödrättens utformning i Storbritannien och Tyskland visar att nöd p.g.a. tvång (duress och Entschuldigender Notstand) ger en extensivare nödrätt. Uppsatsen utreder därför hur nöd p.g.a. tvång har lösts i några svenska rättsfall och resultatet visar att nödrätten inte är extensivare vid tvång. En annan viktig fråga är om nödrätten kan användas i preventivt syfte. För att undersöka detta analyseras Cannabisfallet, som handlade om en man som odlade och brukade cannabis för att lindra ett kroniskt, svårt smärttillstånd. Slutsatserna som dras är att förutsebara nödsituationer endast är nödgrundande vid kroniska, allvarliga hälsotillstånd och att preventiv nöd inte föreligger i andra fall än dessa. Avslutningsvis återkopplar uppsatsen till nödrättens ändamål. Det framhålls att en ändamålsenlig tolkning av nödrätten bör grundas på syftet att undvika ett orimligt och oskäligt upprätthållande av laglydnaden, i de fall där det ur ett samhällsperspektiv är önskvärt att begå en annars brottslig handling för att rädda ett värdefullt intresse.