Föräldrars upplevelse av att ha barn med typ 1-diabetes

Sammanfattning: Bakgrund: Det är vanligt att föräldrar till barn med diabetes upplever en psykisk påfrestning, både kring diagnostillfället men även flera år efter. När ett barn drabbas av diabetes faller det största ansvaret för egenvården på föräldrarna. Sjuksköterskan har en central roll när det gäller att stödja och vägleda föräldrarna och barnet. Syfte: Syftet med den här litteraturstudien är att belysa föräldrars upplevelse av att ha barn med typ 1-diabetes. Metod: Åtta empiriska studier med kvalitativ ansats har granskats och analyserats. En analysmetod som påminner om beskrivande metasyntestänkande har använts. Resultat: Sjukdomens oförutsägbarhet, den ständiga planering och den konstanta vaksamheten den kräver upplevdes som psykiskt påfrestande för föräldrarna. Det upplevdes som värdefullt att samarbeta kring diabetesvården, känna tillit och få emotionellt stöd. Föräldrarna kände oro för långtidskomplikationer och barnens övergång till tonåren. Att lära sig hantera ett liv med diabetes är en process som inleds med självklander och övergår i acceptans. Slutsats: Utifrån resultatet är det påfrestande att ha barn med diabetes. På vägen till att finna acceptans har sjuksköterskan en central roll. Det är av betydelse för sjuksköterskan att vara medveten om föräldrarnas upplevelse för att kunna ge professionell vård, ett gott bemötande och ta hänsyn till familjens alla behov.