Employment Security: A sustainable strategy for the future, or an extended leeway for exploitation of workers?

Sammanfattning: Den här uppsatsen har syftat till att undersöka flexicurity och dess underkategori kallad employment security och hur dess utbredning har påverkat arbetsmarknaderna i Sverige och Italien, och genom en komparation av dessa båda kombinerat med en ordentlig utredning kring flexicuritybegreppet försökt ge en bild av huruvida den är en strategi för framtiden för EU som helhet. Båda länderna har i ett historiskt perspektiv kännetecknats av att ha tämligen stark lagstiftning till arbetstagarnas fördel, vilket passa in i konceptet kallat `job security´. Detta har i många avseenden varit positivt då anställda har kunnat känna en stark trygghet på sitt arbete, och egentligen bara kunnat bli uppsagd vid arbetsbrist. Har en arbetstagare dessutom arbetat på samma arbete länge (vilket har varit normen) och har en tillsvidareanställning så har denne dessutom både i Sverige och i Italien haft ett extra starkt skydd på grund av att man hamnar högt upp på turordningslistan som används vid neddragningar på grund av arbetsbrist. Samtidigt har förutsättningarna på den Europeiska arbetsmarknaden förändrats kraftigt de senaste årtiondena. Den ökade globaliseringen har gjort den tidigare så framgångsrika arbetsmarknaden start konkurrensutsatt från låglöneländer som närmar sig Europas konkurrenskraft med stormsteg. Flexicurity blev en reaktion mot detta skeende i början av 1990-talet då det först genom en rad som holländska professorer blev allmänt känt som en teori, och därefter blev strategin även använd i praktiken av Danmark som fortfarande går i bräschen. Kortfattat skall flexicurity implementera mer flexibla arbetsmarknadsåtgärder som ska upphäva de många trögrörliga arbetsmarknaderna, som Sverige och Italien, samtidigt som anställdas säkerhet ska upprätthållas genom att stärka de sociala skyddsnäten, främja livslångt lärande samt upprätta aktiva arbetsmarknadsåtgärder för de som är arbetslösa. Denna form av säkerhet kallas `employment security´, där alla dessa åtgärder som tidigare nämnts ska leda till att alla i arbetsför ålder ska vara `employable´(anställningsbar) på hela arbetsmarknaden istället för att endast vara trygg på sin nuvarande anställning. Kritiker talar om denna strategi som ett sätt att urholka skyddet för arbetstagare, medan arbetsgivare ska få utökade befogenheter att anställa och avskeda sina arbetstagare helt oreglerat. Vad denna uppsats kunnat påvisa är att det inte är svart eller vitt, det finns fördelar och nackdelar för både arbetstagare och arbetsgivare med denna strategi. Visserligen gynnas arbetsgivare aningen mer, men å andra sidan verkar det som att strategin stärker arbetslösas ställning gentemot de som har en anställning. Slutligen kan nämnas att vissa länder haft svårare att implementera strategin, främst Medelhavsländerna, vilket delvis beror på att strategin är skapad utefter en nordeuropeisk kontext. Nyckeln för att kunna uppnå en enhetlig strategi inom EU bör vara att flexicurity främst ska ses som en semidispositiv strategi, eller som ett ramverk, snarare än tvingande lagtext. Detta medför att vissa åtgärder ör konstanta som alla medlemsstater ska följa, samtidigt som en struktur av ett ramverk kommer att ge alla medlemsstater ett visst spelrum att kunna modifiera vissa åtgärder, samt implementera åtgärderna på ett sätt som passar det enskilda landets arbetsmarknadskontext. I Sveriges och Italiens fall kan det påvisas en förskjutning från “job security” och rigiditet och stabilitet som norm, mot en arbetsmarknad präglad “employment security” och där mobilitet, flexibilitet och anställningsbarhet är ledorden. De båda länderna har haft olika förutsättningar vid implementerandet. Ingen har i dagläget helhjärtat transformerats till flexicurity-länder såsom Danmark, utan har tagit valda delar hittills som passat landets syften. I dagsläget kan det dessutom skönjas att i Sverige har förändringstakten stagnerat, medan Italien i nuläget är inne i en mycket reformerande fas.