Demokratisk islamism? Islamistiska partiers demokratiseringspotential

Sammanfattning: Relationen mellan islamism och demokrati är mycket omdebatterad. I vår uppsats undersöker vi en aspekt av denna fråga genom att ställa tre partier som uppfattas som islamistiska - turkiska AKP, tunisiska Al-Nahda och indonesiska PKS - mot en modifierad version av Robert Dahls demokratimodell. Vi har även lagt till en diskussion kring emancipativa värden för att ge större tyngd till det inklusiva draget i teorin. Syftet är att fastställa huruvida partierna överensstämmer med de uppställda teoretiska kraven, samt att undersöka den underliggande kausaliteten. Vi genomför en idéanalys med stöd av främst vetenskapliga rapporter och tidningsartiklar. Resultatet av vår analys är att partierna uppfyller de strukturella kraven på demokrati, men att de endast delvis uppfyller kraven utifrån en maximalistisk demokratimodell. Vidare har AKP och PKS, som ingår i ett mer strukturerat demokratiskt system, påverkats i högre utsträckning av samhällets demokratisyn, jämfört med Al-Nahda, vilket ingår i ett ostrukturerat och mindre demokratiskt system. Vår slutsats är att alla partier har en demokratiseringspotential, och därmed att islamism är förenligt med demokrati.