Grupptalan - Problematiken kring finansieringen av rättegångskostnaderna, ur ett Access to Justice-perspektiv

Sammanfattning: Lagen (2002:599) om grupprättegång (GrL) trädde i kraft i januari 2003. Grupptalanförfarandet är intressant ur ett rättsvetenskapligt perspektiv eftersom taleformen skiljer sig mycket åt från den traditionella civilrättsliga tvåpartsprocessen i svensk rätt. Dess tillkomst är en reaktion på ändrade samhällsförhållanden och ett nytt affärsklimat som har bidragit till nya rättsliga problem. Det uppstår allt oftare situationer när många människor har samma eller liknande krav mot en motpart. Den svenska kontradiktoriska tvåpartsprocessen har inte varit anpassad efter sådana gruppanspråk utan har ställt hinder i vägen för enskilda som inte har kunnat kräva ut sina rättigheter. Därmed har skett en försämring av rättssäkerheten och domstolsinstitutet har delvis förlorat sin roll som ett system där alla medborgare ska kunna kräva sina rättigheter. Alla enskilda medborgare har rätt att få sina rättigheter prövade i ett effektivt rättsmedel inför domstol eller annan beslutande myndighet. Denna rättssäkerhetsgaranti brukar benämnas Access to Justice, tillgång till rättslig prövning. När enskilda inte har råd att driva en process eller då det inte finns ett effektivt sätt att pröva flera likadana anspråk sker en kränkning av den enskildes rättighet. Samhällets rättssystem har alltså tvingats till en utveckling för att kunna erbjuda enskilda samma tillgång till rättsprövning som tidigare. GrL är ett resultat av denna anpassning efter nyuppkomna rättsliga problem. Den stora fördelen med grupprättegång jämfört med en individuell process är att de anspråkshavare som blir passiva gruppmedlemmar inte behöver ta något ansvar för rättegångskostnaderna. Antalet grupprättegångar som har initierats under åren som lagen har varit i kraft har dock varit färre än förväntat. Då jag har haft förmånen att biträda en advokat vid förberedelsen av en grupptalan har jag stött på en del praktiska problem kring inledandet. Bland annat upptäcktes att den ekonomiska risk som läggs på käranden har haft en avskräckande verkan på benägenheten att driva en process för gruppmedlemmars räkning. I uppsatsen behandlas därför lagstiftarens intentioner och överväganden kring stiftandet av lagen, samt resonemanget kring varför det inte har fungerat på avsett sätt. Uppsatsen behandlar de metoder som finns för att bekosta grupptalan och det analyseras varför dessa inte har fungerat. Som utgångspunkt för att undersöka lagens tillämpning har jag främst behandlat den praxis som har uppkommit på området. År 2008 företogs en utredning som hade till syfte att utvärdera huruvida lagen har uppfyllt de syften varmed den infördes. Utredningen konstaterar precis som jag att svårigheterna att få fram medel till rättegångskostnaderna inte är i enlighet med lagens syfte. Min slutsats är ett konstaterande att de befintliga alternativen, som behandlas i lagens förarbeten, är otillräckliga och att lagens tillämpning därmed försvåras i praktiken. Därefter följer en diskussion kring huruvida de metoder som har utvecklats genom praxis för att bekosta talan i de fall då de förefintliga alternativen inte har fungerat kan bidra till att lagens tillämpning underlättas, vilket jag tror. Dessa metoder kan användas i fler situationer och ökar tillgängligheten. Jag studerar även hur andra rättssystem har reglerat finansieringen, då de svenska reglerna kring grupptalaninstitutet enligt mig eventuellt borde ändras i detta avseende. Oaktat den problematik som har uppstått kring tillämpningen av lagen är min slutsats att lagen är viktig ur ett Access to Justice-perspektiv och att dess syfte att göra domstolsprocessen mer lättillgänglig för enskilda inte helt har förfelats. Dess tillkomst är en viktig utveckling för det svenska rättssystemet och har förhoppningsvis en handlingsdirigerande effekt på marknadens aktörer genom sin blotta existens.