Restaureringens roll gällande Hornborgasjöns förmåga till kväve- och fosforretention

Sammanfattning: Idag är Hornborgasjön en av Europas viktigaste fågelsjöar men det har inte alltid varit så. Innan natur och kulturvårdsintressen värnades utdikades sjön till förmån för jordbruket och lämnades att växa igen. I början och mitten av 90-talet påbörjades och färdigställdes en omfattande restaurering av sjön som i kort innebar en höjning av vattenståndet och en ökad sjöareal.   Under många år har man regelbundet testat vattenkvaliteten i Hornborgasjöns inlopp och utlopp. Rapporten syftar till att använda en del av dessa data till att undersöka sjöns retention av kväve och fosfor samt om denna förändrats i och med restaureringen. Detta gjordes med hjälp av medeldifferenserna av totalkväve och totalfosfor mellan in- och utlopp. Medeldifferenserna ger en indikation på om mindre halter försvinner ut ur sjön än som kommer in. På så sätt kan medeldifferenserna representera de halter som stannar kvar i sjön, som retenteras av sjön.   Analysen visar att medeldifferenserna av totalkväve mellan in- och utlopp har ökat efter restaureringen. Vad gäller medeldifferenserna av totalfosfor däremot kan ingen skillnad visas vid de flesta av testerna och ett utav dem visar att medeldifferenserna av totalfosfor mellan in- och utlopp signifikant minskat. Dessa resultat indikerar att restaureringen av Hornborgasjön ökat dess retenterande förmåga vad gäller kväve men inte fosfor. Dock krävs mer omfattande studier med säkrare metoder för att kunna styrka dessa resultat.