OESP-paradigmet som ett komplext adaptivt system

Sammanfattning: Problem: Under senare år har mer organiska idéer präglat det strategiteoretiska tänkandet. En ansats till att dels vidareutveckla de organiska tankegångarna och dels sammanföra rådande strategiparadigm till en enhetlig modell har gjorts av Farjoun (2002). Modellen som blev resultatet kallas OESP-paradigmet och bär med sig likheter med vad som kallas ett komplext adaptivt system. Men genom att anta OESP-paradigmet som ett komplext adaptivt system följer också vissa implikationer. Dessa konsekvenser förklaras med hjälp av delar från komplexitetsteorin. Syfte: Genom att anta arbetet av Farjoun som en bra plattform för att förstå den moderna strategiteorin, är syftet för detta arbete att skapa en djupare förståelse av OESP-paradigmet med hjälp av komplexitetsteorins vokabulär. Metod: Det kontinuerliga sammanfogandet av delar från komplexitets-teorin med OESP-paradigmet har följt en hermeneutisk process. På så sätt kan OESP-paradigmet tjäna som text och komplexitetsteorin som förförståelse. Och genom en alternering mellan texten (OESP-paradigmet) och förförståelsen (komplexitetsteorin) skapas en djupare innebörd av texten. Slutsatser: Genom att anta OESP-paradigmet som ett komplext adaptivt system måste det enligt termodynamikens andrahuvudsats följa en irreversibel utveckling. Dessutom bör OESP-paradigmet förstås ur en komplexitetsteoretisk kontext, för att därigenom förstå en organisations tillstånd utifrån sitt avstånd till jämvikt. Utvecklingen av organisationen kommer till stor del att påverkas av initiala tillstånd och brus, och desto längre organisationen befinner sig från jämvikt, desto större betydelse får dessa två begrepp.