Ett narkotikafritt Sverige? Om kriminaliseringen av eget bruk av narkotika och stigmatisering

Sammanfattning: Den svenska narkotikapolitiken har sedan den andra halvan av 1900-talet varit föremål för en aktiv debatt. Det fastslagna målet för denna politik har varit ett narkotikafritt samhälle. För att uppnå detta mål har flera åtgärder vidtagits. En av dessa åtgärder var kriminaliseringen av eget bruk som skedde 1988 med en påföljande straffskärpning 1993. Denna uppsats behandlar den svenska narkotikalagstiftningen och syftet är att utreda huruvida kriminaliseringen av eget bruk av narkotika var tillräckligt underbyggd för att kunna rättfärdigas vid sin tillkomst. Uppsatsen innehåller även en sociologisk del där stigmatisering av narkotikamissbrukare behandlas. Utifrån teorier gällande kriminalisering i allmänhet kan det anses råda tvivel om huruvida kriminaliseringen av eget bruk tilläts på för svaga grunder. Tveksamhet för dess rättfärdigande råder för såväl syfte, skyddsintresse, och effektivitet som för om kriminaliseringen utgör en moraliserande eller paternalistisk lagstiftning. Utpekande av vissa gärningar som oönskade skapar normer i samhället. Om individer bryter mot dessa normer kan de riskera stigmatisering och att hamna utanför samhället. Denna sociologiska faktor har inte beaktats i svensk narkotikalagstiftning i någon högre grad. Det är dock viktigt att inte enbart beakta juridiska faktorer vid kriminaliseringar och kanske har stigmatisering i detta fall förbisetts i för stor utsträckning. Den svenska narkotikalagstiftningen fungerar inte tillfredsställande och det finns behov för en förändring. Vad denna förändring bör utgöras av är svårt att säga. En möjlig förändring är att målsättningen om ett narkotikafritt samhälle överges. Oavsett vilken förändring som sker är det viktigt att ha andra perspektiv än enbart rent juridiska i åtanke.