Bevarandet av afrikansk vildhund (Lycaon pictus) : potentiella strategier för att förbättra artens fortsatta överlevnad

Sammanfattning: Den afrikanska vildhunden (Lycaon pictus) är en karnivor i hunddjursfamiljen. Majoriteten av dess populationen finns i södra Afrika och i de södra delarna av Östafrika. De lever i sociala grupper, så kallade flockar, som kan ha ett medlemsantal mellan 3–44 individer. I flocken finns ett alfapar som generellt är de som står för reproduktionen i gruppen. Hela flocken hjälps sedan åt att fostra valparna vars överlevnad är kraftigt beroende av andelen mat de får från de äldre djuren. Under valpperioden tenderar flocken att vara mer stationär, men kan annars röra sig över ytor som kan sträcka sig upp till så mycket som 3800 km2. Födan varierar men består framförallt av thomsongaseller (Eudorcas thomsonii), större kudu (Tragelaphus strepsiceros), stenantilop (Raphicerus campestris) och gnuer (Connochaetes spp.). Den afrikanska vildhunden är en utrotningshotad art med ca 6700 djur kvar i vilt tillstånd. Tidigare fanns den afrikanska vildhunden i 39 olika länder i Afrika, men har nu försvunnit ifrån 25 av dessa. Det har bidragit till att den afrikanska vildhunden har fått en mycket reducerad geografisk distribution och att det nu endast finns ett fåtal flockar. Dess minskande population kan grundas i ett flertal orsaker, bland dessa exempelvis; habitatförlust, sjukdomstryck samt konflikter med människan. Syftet med det här arbetet var att undersöka vad som påverkar den fortsatta överlevnaden av de viltlevande afrikanska vildhundarna med avseende på framförallt sjukdomar, habitat och mänsklig interaktion. Arbetets andra syfte var att finna potentiella strategier för att förbättra de framtida överlevnadschanserna hos arten. Mina slutsatser från detta arbetet är att sjukdomar, habitatet samt människan påverkar den afrikanska vildhundens överlevnadsodds till en hög grad. Som följd anser jag att dessa är de huvudsakliga faktorerna som man bör rikta sin uppmärksamhet mot när man ämnar försöka bevara den afrikanska vildhunden. Med avseende på sjukdomar är tamhundar (Canis familiaris) av stor vikt då de kan sprida smitta till den afrikanska vildhunden. Därför bör man starta upp vaccineringsprogram riktade mot både tamhundarna och den afrikanska vildhunden för att förebygga smittspridningen mellan de två populationerna. Bland sjukdomarna är det framförallt rabies som man bör rikta in sig på då ett vaccinationsprogram mot rabies skulle gynna både djur och människor. Habitatmässigt bör den afrikanska vildhunden ges plats i stora nationalparker där populationen lejon (Panthera leo) är låg och bytesdjur finns att tillgå. Med fördel bör också människopopulationen i närområdet vara låg. Människans negativa attityd gentemot vildhunden måste förändras för att arten ska kunna överleva. Genom att utbilda allmänheten om den afrikanska vildhunden, öka turistintresset för djuret samt demonstrera att den afrikanska vildhunden inte är den främsta boskapspredatorn skulle inställningen kunna förändras. Med en förändrad attityd skulle förhoppningsvis fler bli mer angelägna att bevara ett av Afrikas mer missförstådda rovdjur.