Lika barn leka bäst: om extrema partiers möjligheter till samarbete

Sammanfattning: Kan extrema partier med helt olika ideologier samarbeta kring politiska
frågor? Det är huvudfrågan i denna studie som har studerat två svenska
extrema partier, Nationaldemokraterna och Kommunistiska partiet (f.d.
KPML). Studien grundar sig på den sovjetiska dissendenten Andrej Amalriks
tes att extrema partier tenderar att närma sig varandra ideologiskt ju
extremare de blir. Amalrik presenterar en modell där han visar hur olika
ideologier är sammanflätade med varandra, Amalriks ideologihjul. Marie
Demkers studie av den gaullistiska partiideologin utgör också en viktig del
i denna studie. Den beskriver vad och varför partiideologiska förändras
sker. Demker beskriver partiideologierna utifrån två dimensioner, dokriner
och postulat. Genom att ändra postulaten, som är abstrakta krav och
önskningar förändras också partidoktrinerna vilket resulterar i en
partiideologisk förändring.

Med hjälp av dessa postulat har jag kategoriserat de studerade partierna
och sedan placerat in de i Amarliks modell, ideologihjulet. Med
utgångspunkt från Amalriks tes dras slutsatsen att de studerade partierna
inte kan föra ett framgångsrikt samarbete eftersom de inte är tillräckligt
olika. För att Amalriks tes skulle stämma krävdes det att partierna skulle
vara så extrema i förhållande till varandra att de blev lika ideologiskt.
Studien kunde inte påvisa detta. Anledningen var att partierna har
genomgått partiideologiska förändringar vilket i sin tur har anpassat
partierna efter väljarna. Därmed kan de inte anses vara tillräckligt
extrema vilket medför att Amalriks tes faller.