Ambulanssjuksköterskans bedömning och behandling av patienter med misstänkt sepsis

Sammanfattning: Sepsis är en diagnos med hög mortalitet, men svår för ambulanssjukvården att upptäcka. Ett snabbt förlopp till behandling är av största vikt och en utmaning för ambulanssjuksköterskans förmåga att korrekt bedöma patienter med misstänkt sepsis. Syftet med studien var att undersöka utlarmningsprioritetens betydelse för tid till olika behandlingsinterventioner för patienter med ett svårt infektionstillstånd samt hur ambulanssjuksköterskans bedömning och behandling av dessa påverkade vårdförloppet avseende tid till antibiotikabehandling, vårdtid och mortalitet. Forskningsansats var retrospektiv journalgranskning. Resultatet visar att ambulanssjuksköterskan uppgraderat larmcentralens prioritering till högsta prioritet i 33,4 % av fallen. Patienterna fick vänta längre på ambulans vid lägre utlarmningsprioritet. Ambulanssjuksköterskan identifierade en svårt sjuk patient lika fort oberoende av utlarmningsprioritet. En misstanke om sepsis fanns redan i ambulansen i 64,4 % av patientfallen. Denna misstanke var associerad till förkortad tid till antibiotikabehandling på akutmottagningen. Denna patientgrupp fick också administrering av prehospital läkemedelsbehandling i större utsträckning. Mortaliteten vid sepsis har i tidigare studier halverats vid en sådan misstanke, men det kunde inte påvisas i denna studie. Möjligen beror det på ett lite annorlunda arbetssätt inom svensk ambulanssjukvård samt annorlunda inklusionskriterier för studien. Det finns idag en mängd olika screeninginstrument för sepsis. Valideringen av dessa pågår och frågan hur ambulanssjuksköterskan på bästa sätt skall tidigt upptäcka sepsis kvarstår. Behandlingsriktlinjerna vid sepsis är inte i linje med senaste forskning och tydliga behandlingsanvisningar saknas för ambulanssjukvården. Det är behov av ytterligare forskning rörande ambulanssjuksköterskans bedömningar och hur beslutsvägar görs.