Barnen i kriminalvårdens skugga - umgängesrätten när föräldern är frihetsberövad
Sammanfattning: Föreliggande uppsats är ett examensarbete i juris kandidatprogrammet. Uppsatsen är skriven inom området familjerätt men berör även de delar av straffrätten som faller inom ramen för kriminalvårdens betydelse. Jag kommer i uppsatsen klargöra för hur umgängesrätten ser ut för de barn vars föräldrar är frihetsberövade och placerade på en kriminalvårdsanstalt. För att skapa en helhetsbild över barnens situation kommer jag även redogöra för socialtjänstens roll, vilken kan aktualiseras till följd av förälderns frihetsberövande. Kriminalvården är den myndighet som ansvarar för häkten och fängelser i Sverige. Syftet med verksamheten är att minska brottsligheten och öka tryggheten för människor samt förebygga återfallandet i brott. Regleringen för myndigheten är tydlig gällande ansvaret för de intagna, däremot bristfällig för de barn som drabbas av förälderns frihetsberövande. Kriminalstyrelsen och socialstyrelsen har sedan 1997 haft i uppdrag att gemensamt se över de förhållanden som gäller för barnen till de intagna föräldrarna på häkte eller anstalt, vilket resulterat i två rapporter. Med anledning härav anser jag det vara av intresse att redogöra för hur regleringen ser ut idag. Båda myndigheterna skall i enighet med FN:s konvention om barnets rättigheter och Föräldrabalken arbeta i linje med barnperspektivet om barnets bästa, vilket därför skall prägla myndigheternas arbete vid samtliga beslut samt verkställighet. Det framgår av både internationell och nationell rätt att förälderns frihetsberövande aktualiserar en rätt för barnet att upprätthålla en kontakt med den förälder det inte bor tillsammans med. Då den svenska familjerätten inte innehåller några specifika bestämmelser för dessa barn, skall bedömningen göras i linje med umgängesrätten. Däremot innebär kriminalvårdens bestämmelser att verkställigheten av denna umgängesrätt betydligt försvåras. Då det råder platsbrist, både för häkten samt anstalter, kan föräldern placeras långt ifrån hemmet. Parallellt med platsbristen har även en förändring av närhetsprincipens betydelse inneburit att avståndet mellan anstalt och familj idag inte har någon praktisk betydelse. För det fall avståendet inte är för stort skall besök på häkte och anstalt enbart beviljas för det fall det är att anse som lämpligt. Vid bedömningen tar kriminalvården sikte på häktets/anstaltens förutsättning, säkerhetsaspekter, personalstyrka etcetera. Konsekvenserna av lämplighetsbedömningen för placeringen samt besöket innebär att barnens rätt till kontakt inte kan anses tillvaratas i tillfredsställande utsträckning och att myndighetens arbete i linje med barnperspektivet istället huvudsakligen styrs av anstaltens resurser och återanpassningsförmågan för de intagna. Däremot har barnets rätt förbättrats de senaste åren. Kriminalvården har bland annat inrättat barnombud, vilka skall vara verksamma på varje anstalt för att besvara barnets behov av kompetent bemötande vid exempelvis besöken. Dessvärre är utbildningen enbart en dag och det kan därför ifrågasättas om inrättandet av tjänsten egentligen inneburit en merkant förbättring i praktiken. Parallellt med kriminalvårdens regleringar och arbete verkar socialtjänsten och andra frivilliga organisationer. Socialnämndens roll aktualiseras genom kriminalvårdens anmälningsskyldighet då den misstänker att barnet eventuellt är i behov av externt stöd till följd av förälderns frihetsberövande. Anmälan är central för nämndens möjlighet att sätta in stödinsatser genom exempelvis kontaktperson, familjehemsplacering eller hem för vård eller boende (HVB). Däremot är socialtjänstens kännedom om barnen av avgörande betydelse då det inte kan förutsättas att barnen varit i kontakt med socialtjänsten tidigare. Då myndigheterna tidigare mottagit kritik för att inte tillvarata barnens rätt i tillräcklig stor utsträckning är det glädjande att frivilliga organisationer tar detta ansvar. Genom lokala sammankomster under RiksBryggans- och Solrosens försorg kan barnen på ett avslappnat sätt träffa andra barn i samma situation och få möjlighet att prata med vuxna som har stor erfarenhet på området. Med anledning av att myndigheterna utgår från skiljda fokus får barnperspektivet genomslag i olika stor utsträckning, däremot är genomslaget i praktiken fortfarande inte tillräckligt för att uppfylla barnets rätt. Det positivt att arbetet har utvecklats i rätt riktning och att myndigheterna är en god bit på vägen, men vägen kvar är fortfarande lång för att myndigheterna skall kunna anses ta sitt ansvar. Barnen är i kriminalvårdens skugga.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)