"Dö, ja men det ska vi göra sen"en kvalitativ studie om livskvalitet, vård i livets slutskedeoch dödshjälp

Sammanfattning: Uppsatsen bygger på enskilda intervjuer med vårdpersonal från ett sjukhem i Skåne. Syftet är att belysa vad respondenterna anser är viktigt vid vård av döende människor. Frågeställningarna är följande: Vad är livskvalitet? Vad är viktigt när man vårdar döende människor? Samtalar personalen sinsemellan om livskvalitet, döendet och döden? Hur diskuterar de kring aktiv och passiv dödshjälp? Som analysredskap används främst Asplunds begrepp om den sociala responsiviteten, Baumans teori om döden samt Goffmans teambegrepp. Sporadiskt under uppsatsen tillämpas även andra teorier. Litteratur, vilken behandlar vård av döende används genomgående under studien. Undersökningens slutsatser är att livskvalitet inte kan definieras på ett entydigt sätt. Det framstår emellertid som livskvalitet är valfrihet, att få behålla sin identitet, att behandlas med respekt och frånvaro av smärta. Samtal om livskvalitet verkar inte förekomma, mer än i direkt samband med att någon av patienterna är smärtpåverkad eller har avlidit. Vid vård av döende framstår det som många faktorer är av vikt, bland annat att våga deltaga, att ha en helhetssyn på vården och att utrymme finns för den döendes önskningar. Det tycks inte som vårdpersonalen samtalar om döendet och döden i någon större utsträckning. Slutligen förefaller det som passiv dödshjälp ibland kan förordas medan det finns ett motstånd mot aktiv dödshjälp.