Förhör med barn vid brott i nära relation, en rättslig gråzon.

Sammanfattning: Det kan vara problematiskt att hålla förhör och åberopa förhör med barn som bevittnat våld i nära relation. När barnet inte uppnått en viss ålder och mognad så att barnets medgivande till förhör är tillräckligt, ska barnet enligt föräldrabalkens bestämmelser företrädas av, vanligtvis, vårdnadshavaren. Åldersgränsen för när barn uppnått en tillräcklig ålder och mognad så att denne själv kan ta till vara på sin rätt verkar som huvudregel vara femton år. Om barnet ska vittna till förmån för den ena vårdnadshavaren men mot den andra, lär den ena vårdnadshavaren motsätta sig förhör och då uppstår problem. Barn står normalt under vårdnad av båda föräldrar eller en av dem och den eller de som är vårdnadshavare är normalt också förmyndare för barnet. Vårdnadshavaren har ansvar för barnets personliga förhållanden medan förmyndaren ska förvalta barnets tillgångar och företräda barnet eftersom förmyndaren är barnets processuella företrädare. Om barnet intar ställning som målsägande kan en särskild ställföreträdare förordnas som övertar förmyndarskapet om barnet. Företrädaren tar bl.a. ställning till om och hur barnet ska inställa sig till förhör. En särskild ställföreträdare kan dock inte förodnas när barnet intar ställning som vittne. En god man kan och ska däremot förordnas i vissa fall och när det sker upphör förmyndarens rätt att företräda barnet. Det har även diskuterats om tvångs-omhändertagande enligt LVU är en lösning för att få till stånd ett förhör med barnet. Under förundersökningen får förhör hållas med var och en som antas kunna lämna upplysningar av betydelse för utredningen, det finns inget undantag gällande barn. Förundersökningsledaren avgör om ett barn ska förhöras och en bedömning görs i varje enskilt fall. Diesen anser att barn, i teorin, kan höras utan vårdnadshavarens samtycke. Vårdnadshavaren har inte något att säga till om när det gäller om barnet ska höras eftersom skyldigheten att höras under förundersökningen även gäller för barn. Vårdnadshavaren har däremot inflytande över när, var och hur barnet ska förhöras. I praktiken kan vårdnadshavaren försvåra eller förhindra att förhöret kommer till stånd, t.ex. genom att inte inställa barnet till förhör och eftersom utrymmet att ta till tvångsåtgärder är ytterst begränsat när det gäller barn krävs indirekt att vårdnadshavaren medverkar till förhör. Var och en som inte är part i målet får höras som vittne, det föreligger alltså i princip en skyldighet att vittna inför domstol. Om den som åberopas som vittne är under femton år prövar rätten med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet om barnet får höras som vittne, eftersom ett hörande kan vara till allvarligt men för barnet. I prövningen ska rätten väga in vårdnadshavarens bedömning av om förhöret skulle medföra olägenheter för barnet. Det borde inte gälla när den ena vårdnadshavaren är misstänkt för brott mot den andra vårdnadshavaren eftersom vårdnadshavarna då inte ser till barnets bästa utan till sitt eget intresse. Om rätten avgör att barnet i fråga får höras som vittne uppstår problematiken kring åberopande av närståenderegeln. Pga. närståenderegeln behöver inte ett barn till en part vittna. Frågan är vem som avgör om närståenderegeln ska åberopas när barnet inte kan ta till vara på sin rätt och den ena vårdnadshavaren är misstänkt för brottet i fråga medan den andra vårdnadshavaren är målsägande. Ett barns rättighet att vägra vittna mot sin förälder borde inte kunna åberopas av misstänkt vårdnadshavare. Frågan är om det är en bra lösning att förordna en god man för att få till stånd ett förhör med barnet under förundersökningen och för att avgöra om närståenderegeln ska åberopas vid huvudförhandlingen. Eftersom ett förordnande av god man inte kan ske utan vårdnadshavarnas kännedom och eftersom ett förhör med vårdnadshavarnas kännedom blir meningslöst om de påverkat barnet, är det inte en bra lösning att förorda en god man för att få till stånd ett förhör med barnet. Det kan däremot vara en bra lösning att förordna en god man för att avgöra om närståenderegeln ska tillämpas. Då har ett betydelsefult förhör med barnet ägt rum och det spelar ingen roll att vårdnadshavaren får kännedom om att en god man ska förordnas. Det är dock tveksamt om förutsättningarna för att förordna en god man föreligger. Tvångsomhändertagande enligt LVU är antagligen ingen bra lösning, varken för att få till stånd ett förhör med barnet eller för att avgöra om närståenderegeln ska åberopas, dels pga. LVU:s syfte, att skydda barnet och alltså inte att utreda brott, och dels pga. de omständigheter som ska föreligga för att tvångsomhändertagande ska ske. Eftersom förutsättningarna för tvångsomhändertagande enligt LVU och förordnande av god man antagligen inte föreligger när barn ska höras som vittne när t.ex. barnets pappa är misstänkt för misshandel av barnets mamma, blir slutsatsen att ett barn som bevittnat våld i nära relation inte kan höras mot vårdnadshavarens vilja. Eftersom barnet kan ha viktiga uppgifter att lämna borde en särskild ställföreträdare för barn kunna förordnas även när barn bevittnat våld i nära relation och då intar ställning som vittne.