Officialprincipen i asylärenden, Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas utredningsansvar

Sammanfattning: Uppsatsens övergripande syfte är att utreda såväl innebörden som omfattningen av Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas utredningsansvar i asylärenden/ mål enligt 23 § FL respektive 8 § FPL. För att kunna ge en tillfredsställande bild av utredningsansvaret studeras dessutom, om än mer kortfattat, bevisreglerna i asylärenden/mål. Uppsatsen ger inledningsvis en introduktion till regleringen om asyl. Därefter riktas blicken mot myndigheternas centrala roll och funktion. Avsikten är att klarlägga om det finns någon skillnad i omfattningen av Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas utredningsansvar, beroende på deras olika centrala roller i asylprocessen. Fokus flyttas sedan till utredningsansvarets innebörd enligt 23 § FL respektive 8 § FPL. En aspekt som behandlas är hanteringen av utredningsbrister. Förvaltningsdomaren har vid en eventuell utredningsbrist tre handlingsalternativ att välja mellan. Ett alternativ är att återförvisa målet till underinstansen med ledning av instansordningens princip. En andra lösning är att processleda parterna så att de själva får inkomma med ytterligare utredning. En tredje möjlighet är att domstolen själv (ex officio) vidtar utredningsåtgärder. Frågan är hur migrationsdomstolarna bör hantera utredningsbrister i asylprocessen givet sin roll och de intressen som gör sig särskilt gällande i asylprocessen. Uppsatsen behandlar vidare utredningsansvarets omfattning. Diskussion förs kring vilka faktorer som styr utredningsansvaret generellt i förvaltningsmål och speciellt i asylmål. Exempelvis analyseras frågan om beviskravet i sig styr omfattningen av utredningsansvaret. Med ledning av om ett utredningsansvar sträcker sig ”kort” eller ”långt”, kan möjligtvis besvaras vad utredningsansvaret i asylmål/ ärenden faktiskt innebär i praktiken. Frågeställningarnas slutsatser är förenklat följande: Först och främst får det anses stå klart att Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas utredningsansvar sträcker sig lika långt. Min ståndpunkt är att migrationsdomstolarna bör ta utgångspunkt i återförvisning när domstolen hanterar utredningsbrister. Det starka skyddsintresset (att värna den enskildes liv och hälsa), principen om non-refoulement och svårigheten för asylsökande att föra in bevisning i ärenden/ mål, genererar ett relativt långtgående utredningsansvar i asylärenden/ mål. Det ställs således höga krav på en materiell riktig utgång. Därför krävs ett tillförlitligt beslutsunderlag. Det ställer i sig krav på att det inte får finnas något större osäkerhetsmoment gällande vad den asylsökande riskerar vid ett eventuellt återvändande till sitt hemland.