Behandling av immunmedierad hemolytisk anemi hos hund : en retrospektiv journalstudie

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från SLU/Dept. of Clinical Sciences

Sammanfattning: Immunmedierad hemolytisk anemi (IMHA) är en av de vanligaste immunmedierade sjukdomarna och en vanlig orsak till anemi hos hund. IMHA karaktäriseras av en ökad destruktion av röda blodkroppar som ett resultat av immunglobulinbindning till glukoproteiner på cellytan. Den kliniska sjukdomsbilden vid IMHA har typiskt ett akut insättande och orsakar kraftig anemi. Det är en sjukdom som har hög komplikationsrisk och dödlighet. Behandlingen består av att hantera en eventuell underliggande orsak till sjukdomen, behandla anemin med understödjande behandling samt att direkt behandla patientens IMHA med läkemedel som verkar immunsupprimerande. Förstahandspreparat i den immunosuppressiva behandlingen vid IMHA är så gott som alltid glukokortikoider. Vid kraftig sjukdom används glukokortikoider ofta tillsammans med bland annat preparatet azatioprin. Målet med kombinationsbehandlingen är att uppnå en kraftigare immunosuppressiv effekt och att kunna sänka doserna av båda läkemedlen. Om en kombinationsbehandling leder till ökad överlevnad hos hundar med IMHA är dock inte fastställt. I detta arbete utfördes en retrospektiv journalstudie med 21 fall från Universitetsdjursjukhuset (UDS) i Uppsala med frågeställningen om någon skillnad i överlevnad kunde ses efter ett år mellan patienter som behandlats immunosuppressivt för IMHA med endast glukokortikoider (prednisolon) och de som behandlats med glukokortikoider i kombination med azatioprin. Doseringen för den immunosuppressiva behandlingen var inte standardiserad. Startdoserna för prednisolon låg mellan 2,0 och 4,2 mg/kg/dygn för de nio hundar som behandlades immunosuppressivt med endast prednisolon och mellan 1,6 och 4,0 mg/kg/dygn för de tolv som fick både prednisolon och azatioprin. Doserna för den immunosuppressiva behandlingen för hela behandlingstiden (i den mån information om nedtrappning funnits tillgänglig) presenteras i diagram både övergripande för respektive behandlingsgrupp samt för varje enskild patient. I den långsiktiga överlevnadsstudien kunde ingen tydlig skillnad i överlevnad ses ett år efter påbörjad behandling mellan de två olika behandlingsprotokollen, men fler fall hade behövts för att bedöma att ingen skillnad föreligger. Värdet av att använda azatioprin som del i den immunosuppressiva behandlingen vid IMHA hos hund kan dock inte avfärdas och frågan huruvida azatioprin kan ha en betydelse mer akut i sjukdomen diskuteras. I arbetet presenteras även ras, köns- och åldersfördelning både inom studien och för de 72 hundar som diagnosticerats med IMHA vid UDS i Uppsala mellan 2009 och 2017. Bland de 72 IMHA-diagnosticerade hundarna var cocker spaniel och blandras överrepresenterade. 62,5 % av hundarna var tikar och 56,9 % var mellan fem och åtta år gamla. I mindre utsträckning nämns även behandling med antitrombotika och immunosuppressiv behandling med ciklosporin. Det låga antalet patienter och bristen av standardisering i doseringar i respektive behandlingsgrupp gör det svårt att dra några slutsatser när det gäller val av immunosuppressivt behandlingsprotokoll vid IMHA hos hund. En studie med större urval med fokus på preparat, dosering och överlevnad är önskvärt för att ge bättre information. Ett samarbete mellan flera djursjukhus skulle gärna ses för att öka antalet deltagande hundar.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)