Relationen mellan acceptans av bakgrundsbrus, elektrofysiologiska svar och arbetsminneskapacitet
Sammanfattning: Acceptable Noise Leve! (ANL) är ett mått på hur mycket acceptans en individ har för störljud. ANL defmieras som den maximala ljudnivå på ett bakgrundsbrus som en individ kan acceptera vid samtidig lyssning till tal vid behaglig lyssningsnivå. Tidigare studier har visat en stor spridning i ANL mellan individer (Tampas och Harkrider, 2005 Harkrider och Tampas, 2006). Man har även futmit att denna spridning inte är kopplad vare sig till ålder, kön, grad av hörsel eller olika perifera faktorer i form av mediala olivocochleära bunten eller akustiska reflexer i mellanörat . Man har istället funnit att individuella skillnader i mer centrala delar av nervsystemet verkar ligga bakom denna variation i individers acceptans av störljud. Syftet med detrna studie var att undersöka om det finns någon koppling mellan ANL och elektrafysiologisk mätning av hörselsystemet samt att se vilket samband dessa har med arbetsminneskapaciteten. Tjugoen unga vuxna normalhörande kvinnor och män deltog i studien. Tre tester utfördes: ANL, ett generellt arbetsminnestest, det s.k. SOÅ-testet (satsbearbetnings- och ordåtergivningsdel) samt elektrafysiologisk mätning AEP (Auditory Evoked Potentials,) i fom1 av hjämstamsaudiometri (ABR), medellatensresponser (MLR) och sena latensresponser (LLR). Resultaten visar ett samband mellan ANL och AEP enbart för våg P2:s latenstid vid 500Hz. Endast latenstiden för våg N a vid500Hz visar ett samband med arbetsminneskapaciteten. Ett signifikant samband tycks finnas mellan ANL och generell arbetsminneskapacitet (personer med bra ANL d v s lågt, tenderar att ha högre arbetsminneskapacitet), men detta blir statistiskt signifikant säkerställt endast när ett extremvärde tas bort. Det behövs ytterligare forskning kring ANL för att förstå vilka faktorer som påverkar acceptansen av bakgrundsljud.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)