Dokumentärens dramaturgi : Hur dramaturgin i personporträtt har förändrats under de fyra senaste årtiondena

Detta är en Kandidat-uppsats från Södertörns högskola/Journalistik

Sammanfattning: Dramaturgi är en viktig komponent i skapandet av dokumentärfilmer. Men den kan gestaltas i olika former och filmskapare väljer ofta olika typer av dramaturgiska val när de skapar dokumentärer. Men hur har det förändrats från 1980-talet fram till idag? Skiljer sig de dramaturgiska valen över tid? Den här uppsatsen inriktar sig på dokumentärgenren personporträtt och hur olika filmskapare valt att gestalta olika personer ur en dramaturgisk synvinkel. För att komma fram till resultatet analyserade vi tolv prisbelönta personporträtt (tre var från följande årtiondena 1980-talet, 1990-talet, 2000-talet och 2010-talet). Filmerna har vunnit olika typer av priser men vi har i huvudsak utgått från Guldbaggens pris för “Bästa dokumentärfilm”. För att analysera dessa filmer har vi utgått från de olika dramaturgiska modeller som Filminstitutet presenterar (Den klassiska modellen, Treaktsmodellen och Kontraktsmodellen) samt Tarantinomodellen och Gestaltningsteorin. De slutsatser vi kan dra från resultatet är att dramaturgin i dokumentärerna har minskat utifrån både ett klassiskt dramaturgiskt synsätt och ett postmodernistiskt dramaturgiskt synsätt. Vi kan även se att man börjar experimentera med nyare dramaturgiska modeller. Däremot har trovärdigheten för faktan i dokumentärerna ökat.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)