Harmonisering och ömsesidigt erkännande på straffrättens område. En analys av det straffrättsliga EU-samarbetets konsekvenser för straffrättens målsättningar

Sammanfattning: Sammanfattning Inom EU har ett samarbete på straffrättens område etablerats som kan beskrivas som allt mer intensifierat. Sedan Tammerforsslutsatserna från år 1999 pågår detta mot bakgrund av EU:s målsättning om att erbjuda sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Det straffrättsliga samarbetet sker enligt två strategier; ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut respektive harmonisering av medlemsstaternas straffrättsliga lagstiftning. Dessa två strategier kan beskrivas som ideologiskt motsatta. Den första innebär att medlemsstater ska erkänna och verkställa rättsliga beslut härstammande från andra medlemsstater, i princip utan ingående kontroller. Principen vilar på en acceptans av medlemsstaternas straffrättssystem trots rådande heterogenitet, skillnader i medlemsstaternas lagstiftning ska inte hindra ett samarbete. Harmoniseringsstrategin innebär att medlemsstaternas strafflagstiftning ska tillnärmas så att homogen reglering uppstår inom EU. Ett samarbete utformat enligt dessa strategier kan medföra betydande konsekvenser för straffrätten. Den traditionella uppfattningen är att straffrätten består av ett nationellt system med de tre nivåerna kriminaliseringsnivån, domsnivån och verkställighetsnivån. På dessa nivåer pågår skilda verksamheter med skilda syften. Detta system måste vara sammanhållet för att straffrättens målsättningar om att bekämpa brott och att skydda individen mot maktmissbruk ska kunna uppfyllas. Med ett samarbete i enlighet med de två strategierna sker en viss omfördelning av straffsystemets verksamheter på så sätt att de inte stannar inom den nationella staten. Detta kan äventyra uppfyllandet av straffrättens målsättningar. Uppsatsens övergripande frågeställning – om huruvida ett straffrättsligt samarbete i enlighet med strategin enligt principen ömsesidigt erkännande respektive harmonisering är lämpligt med hänsyn till upprätthållandet av straffrättens målsättningar – tar sikte på denna problematik. I uppsatsen undersöks således samarbetets konsekvenser för straffrättssystemet och vad detta kan innebära för straffrättens syften. Viktiga slutsatser som kan dras av utredningen är att samarbetet, såsom strategierna tillämpas i dag, medför svårigheter för upprätthållande av straffrättens syften vilket ytterst bottnar i skillnader i medlemsstaternas straffrättssystem. Vidare är samarbetet framför allt inriktat på uppfyllande av syftet om brottsbekämpning. Sett mot bakgrund av EU:s målsättning om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa förefaller harmonisering vara den bäst lämpade strategin för uppfyllande av straffrättens samtliga målsättningar, särskilt i kombination med principen om ömsesidigt erkännande. Med bristande harmonisering riskerar lika brott leda till olika straff, vilket – utifrån straffrättens syften sett – inte kan anses acceptabelt.