Hur olika ryttarpositioner påverkar den stillastående islanshästens viktfördelning

Sammanfattning: Islandshästen växer sig som ras större och större i Sverige, främst genom turridning och ridskolor men även inom tävling och avelssammanhang. Det är en ras som beskrivs som en lugn och trygg häst som ska klara av att bära mer vikt än de flesta andra raser som mäter samma mankhöjd. I och med att rasen har en relativt låg mankhöjd (130- 150 cm) så är rasen lockande för vuxna nybörjarryttare. Här kan man dra paralleller mot turridning/ridskola på Islandshäst där det ofta är oerfarna ryttare som rider och hästens rygg belastas under en längre tid. Det finns inga tydliga regler för hur mycket en häst bör belastas eller under hur lång tid hästens rygg kan belastas innan eventuella skador uppkommer. Historiskt sett är den vanligaste rekommendationen att hästen inte ska bära mer än 20 procent av sin egen kroppsvikt (Powell et al., 2008). Problemställning lyder att man idag inte vet vad som händer med Islandshästens viktfördelning när ryttaren intar vedertagna sitspositioner, och om ryttarens kroppsbyggnad, (lång/kort överkropp) har någon påverkan på hur stort utslag ett eventuellt resultat ger. Syftet är att få en större förståelse för Islandshästens viktfördelning med ryttare och hur den förändras då ryttaren intar vedertagna sitspositioner samt den klassiska isländska sitsen som i denna studie kallas för stolsits. Frågeställning – Kan ryttaren påverka Islandshästens viktfördelning mellan fram och bakdel? – Har ryttarens kroppsbyggnad någon inverkan på Islandshästens viktfördelning? Hypotesen är att ryttaren utifrån de tre olika sitspositionerna kan påverka Islandshästens viktfördelning så att den totala vikten läggs mer på fram- respektive bakdel när ryttaren lutar sig åt motsvarande håll. Samt att ryttarens längd på överkroppen kan påverka resultatet. Under genomförandet av studien användes tre stycken Islandshästar och tre ryttare. Alla hästar och ryttare kontrollvägdes och mättes innan själva genomförandet. Mätningarna skedde sedan uppsuttet i lodrät sits, trepunktsits, tvåpunktsits och stolsits. De olika sitsarna kontrollerades med hjälp av en gradskiva (tvåpunkt- och stolsits) samt en mätpinne så att man kunde dra en lodrät linje (lodrät- och trepunktsits) för att bekräfta sitsarna. Med ryttare på ryggen visade trepunktsits att ryttaren fördelade den totala vikten mer mot framdelen med upp till 10kg. Tvåpunktsits resulterade i en ökning på hästens framdel med upp till 13kg. Stolsitsen visade vid en ryttare en ökad fördelning på bakdelen med 6kg. Slutsatsen är att ryttaren kan genom vedertagna sitspositioner påverka den stillastående Islandshästens viktfördelning mellan fram- och bakdel. Ingen slutsats huruvida ryttarens längd på överkroppen påverkar viktfördelningen utifrån resultatet som framgår av den här studien. Utifrån den här studiens resultat framkommer att för en förebyggande hållbar ridning bör man använda sig utav en lättare sits (två-trepunktsits) för att minska belastningen på hästens rygg och bakdel.