Rätten att bli bortglömd : Enligt den allmänna dataskyddsförordningen

Sammanfattning: I denna uppsats utreds och analyseras rätten att bli bortglömd som en del av den allmänna dataskyddsförordningen, GDPR. Syftet med arbetet är att redogöra för rättens omfattning i ljuset av den rätt att bli bortglömd som etablerades av EU-domstolen genom avgörandet Costeja mot Google, 2014. Arbetet avser även att utreda vissa praktiska problem för rätten att bli bortglömd som uppstår vid tolkningen av den allmänna dataskyddsförordningen.             Uppsatsen har skrivits med användning av rättsanalytisk metod. Dataskydds­förordningen och tillhörande regelverk har granskats kritiskt. Genomgående används ett perspektiv som ifrågasätter regelverkets lämplighet och utreder olika möjliga tolkningar.             Rätten att bli bortglömd, så som den kommer till uttryck i den allmänna dataskyddsförordningen, utgör en mer omfattande rättighet än vad som tidigare varit gällande. Skärpandet av personuppgiftsansvarigas ansvar att värna registrerades personliga integritet medför stora utmaningar. Vissa av dessa är rena juridiska tolknings­svårigheter, andra består av de tekniska och organisatoriska problem som uppstår när verksamheter måste anpassa sig till ett nytt regelverk. Arbetet behandlar tolknings- och tillämpningssvårigheter av gallrings- och dataskyddsåtgärder samt inbyggt integritets- och dataskydd.             En brist har identifierats i det svenska systemet för överklagande av myndighetsbeslut. Enskilda vars klagomål föranlett inledande av tillsynsärenden saknar enligt nuvarande praxis rätt att överklaga ett avslutande av tillsynsärendet. Dataskyddsförordningens rätt till effektivt rättsmedel omfattar möjligheten att angripa tillsynsmyndighetens beslut med anledning av den registrerades klagomål.             Schablonnivåer för skadestånd till registrerade för kränkningar av den personliga identiteten är låga i svensk rätt. Uppsatsen förordar en höjning av svenska skadestånds­nivåer för integritetskränkningar.