”En människa är ju som en tändsticka: man kan bara brinna så länge, sen slocknar man” : Förståelsen av "duktighet" som ett stress- och prestationsrelaterat problem i skolan

Sammanfattning: Skolan pekas ofta ut som en betydelsefull arena för ungas hälsa och välmående. Ett flertal undersökningar visar dock att unga svenskar, i synnerhet tonårstjejer, har en negativ hälso- utveckling. Bland de unga som mår dåligt finner vi ’duktiga’ elever som vill vara så duktiga att det får negativa hälsoeffekter (t.ex. stress och ångest). Forskningen kring ’duktiga’ elever, och skolans roll i deras situation, är begränsad. I detta arbete problematiseras dock ’duktighet’ som fenomen i skolan, i syfte att undersöka hur det förstås inom skolan som institution. Tidigare forskning från olika fält (främst psykologi samt folkhälso- och genusstudier) kan relateras till ’duktighet’. Denna, samt forskning om svensk elevhälsa, presenteras i kapitel två och används i analysen som hjälp för att förstås resultaten. Uppsatsens teoretiska och metodologiska ramverk utgörs dock av Carol Bacchis poststrukturalistiska policyanalys: ”What ́s the Problem Represented to be?” (WPR), som använts för att strukturera undersökningen och den påföljande analysen. Två olika studier har genomförts: en dokument- studie av åtta policydokument för skolan samt en mindre, explorativ intervjustudie med nio aktörer, från fyra olika yrkesgrupper, vilka arbetar i skolan. Dokumenten studerades med hjälp av kvalitativ närläsning och innehållsanalys. De semistrukturerade intervjuerna bearbetades med hjälp av meningskodning och -koncentrering samt hermeneutisk meningstolkning. Resultatet indikerar att ’duktighet’ inte problematiseras i policydokumenten, vilket kan vara en effekt av att skollagen präglas av problemrepresentationer som begränsar möjligheten att se ’duktighet’ som ett problem. Detta verkar få effekter i skolpraktiken där respondenterna framhåller duktighetsproblematik som relativt vanlig i skolan, samtidigt som ’duktighet’ inte alltid ses som ett ’problem’/fenomen - åtminstone har man ingen gemensam förståelse av vad det beror på. Strukturella förklaringar förekom i intervjuerna, men ’duktighet’ betraktades främst som ett individuellt problem. Respondenterna försöker så gott det går att hantera elever med duktighetsproblematik men landar nästan uteslutande i åtgärder på individnivå. Detta innebär, dels att man snarare hanterar elever med duktighet än ’duktighet’ som fenomen, dels att den ’duktiga’ eleven många gånger blir den som ses som ’problemet’ samt ges ansvar för att hantera det. Därav osynliggörs skolans roll. Då ’duktighet’ mot bakgrund av resultatet tar sig uttryck i skolan (och även stimuleras där), menar författaren att det måste beaktas i högre grad inom skolan som institution. Detta behov framhölls även av flertalet respondenter. I annat fall kan ’duktighet’ få negativa effekter, både för elever och för samhället i stort.