Vem var det som tjalla? - En komparativ studie av kronvittnets roll i svensk rätt

Sammanfattning: Grov organiserad brottslighet är många gånger såväl svåråtkomlig som svårutredd. Ett möjligt sätt att råda bot på detta problem är ett så kallat kronvittnessystem. Ett kronvittne är en tilltalad person som har möjlighet att få strafflindring på grund av att denne anger medbrottslingar och medverkar i deras utredning. I Danmark finns redan ett sådant system som infördes genom avgörandet U. 1998.1317 H och sedermera lagstadgades år 2004. I Sverige har däremot en sådan ordning systematiskt avvisats. I NJA 2009 s. 599 medgav dock HD strafflindring för en person som på grund av angivelse av andra brottslingar skulle komma att leva under hot om allvarliga repressalier. HD poängterade dock att avsikten inte var att införa ett kronvittnessystem och grundade strafflindringen på 29 kap. 5 § 9 p BrB. Uppsatsens syfte och frågeställningar har i huvudsak varit att komparativt utreda hur den svenska respektive danska rättsordningen behandlar frågan om kronvittnen samt ge svar på frågan om Sverige bör följa den danska linjen och införa ett explicit kronvittnessystem. För att uppnå detta har en redogörelse för såväl svensk som dansk rätt gjorts angående möjligheterna till strafflindring för ett kronvittne. Gällande svensk rätt innebär det att relevanta billighetsskäl i 29 kap. 5 § BrB samt NJA 2009 s. 599 är av betydelse. Argument för och emot ett kronvittnessystem framhålls även. Diskussionen landar slutligen i en avvägning mellan effektivitetsintresse och rättsäkerhet. Det visar sig dock att de effektivitetsfördelar som sägs kunna vinnas med ett kronvittnessystem är tämligen osäkra. De rättssäkerhetsskäl som väger emot ett sådant system, och som alltjämt har segrat i Sverige, är av denna anledning svåra att slå. Att gå samma väg som Danmark och införa ett renodlat kronvittnessystem kan av den anledningen varken anses lämpligt eller önskvärt.