Säkerheters giltighet vid företagsförvärv - Något om det civilrättsliga förvärvslåneförbudets tillämpningsproblem

Sammanfattning: Det primära syftet med uppsatsen är att utreda om det aktiebolagsrättsliga förvärvslåneförbudet är tillämpligt på säkerheter som är ställda efter förvärvstidpunkten. Att sådana säkerheter i vissa fall kan träffas av förvärvslåneförbudet verkar man i stort sett vara överens om i doktrinen, åtminstone vad gäller s.k. minutenlån. Däremot råder oenighet exakt om vad som krävs. Ett upplägg som används i praktiken är att i låneavtalet avtala om att låntagaren först vid ett senare angivet tillfälle ska ställa ytterligare säkerheter för lånet. Upplägget går ut på att man avtalstekniskt försöker undvika att förvärvslåneförbudet blir tillämpligt genom att flytta tidpunkten för ställande av säkerheten till efter det att förvärvet är genomfört. Giltigheten av avtalstekniska upplägg som det nu nämnda har motiverats med Rodhes rekvisit om seriös kreditgivning och reell kreditrisk och i samtal med praktiserande jurister får man närmast intrycket av att lagligheten i dylika upplägg är given. En fråga som är av stor betydelse för tillämpningen av förvärslåneförbudet är spörsmålet kring legalitetsprincipens tillämplighet i den civilrättsliga kontexten. Mot bakgrund av att praxis tycks använda analogier, de processuella skillnader som finns mellan straff- och civilrätten samt de ändamål som ligger bakom den straffrättsliga legalitetsprincipen blir slutsatsen enligt min mening att principen inte ska användas vid tillämpningen av det civilrättsliga förvärvslåneförbudet. Mot bakgrund av att gränserna för ett minutenlån inte har fastställts närmare, att HD i Framnäs-målet öppnat upp för att vissa efterfinansieringar omfattas av förvärvslåneförbudet, samt att legalitetsprincipen inte bör tillämpas på det civilrättsliga förbudet, finns det anledning att ifrågasätta giltigheten av dylika efterfinansieringskonstruktioner. Detta gäller särskilt i de fall köparen inte skulle ha beviljats kredit, eller beviljats kredit endast på väsentligen andra villkor, utan det obligationsrättsliga löftet om framtida säkerheter. Säkerhetens anknytning till förvärvet kan då antagas vara sådan att den utgör ett led i finansieringen. Något säkert svar på i vilken utsträckning säkerheter ställda efter förvärvstidpunkten är ogiltiga kan inte ges, men det finns åtskilligt som talar för att sådana säkerheter är ogiltiga. En annan sak är att frågan i princip endast aktualiseras vid eventuella betalningssvårigheter eller konkurs i bolaget vilket har ställt säkerheten, och att man i det praktiska rättslivet förmodligen kommer att hålla fast vid sin uppfattning fram till dess att ett klart besked ges genom rättstillämpningen.