Straffrättslig symbollagstiftning - ett straffrättspolitiskt under eller vidunder?

Sammanfattning: Straffrättslig symbollagstiftning är ett svårdefinierat begrepp. En utgångspunkt är emellertid att begreppet har en inneboende negativ laddning. Att sätta etiketten symbollagstiftning på en strafflag innebär också att kritik riktas mot strafflagen. Ett viss mått av försiktighet måste därför iakttas vid symbollagstiftningsanalysen. Symbollagstiftning är inte en matematisk formel, snarare en misstanke om ett fenomen. Symbollagstiftning är heller inte en fråga om förhållandet ”antingen-eller”, snarare ”mer-mindre”. Det är därför lämpligare att tala om en lags symbolvärde. Den viktigaste delen av symbollagstiftningsbedömningen, är den om lagens manifesta och (eventuella) dolda syften. De manifesta syftena är de presenterade syftena med lagstiftningen. I de manifesta syftena inbegrips anledningen till lagstiftningen och de åsyftade effekterna och följderna med lagstiftningen (t.ex. att minska brottsligheten). Lagens dolda syften är syften med lagstiftningen men som inte presenteras. Den främsta anledningen till att de inte presenteras är för att de då inte skulle godkännas. Dolda syften är främst politiska motiv, ofta att politiker vill visa sig handlingskraftiga och visa att något görs mot t.ex. våldsbrottslighet. Vid bedömningen av en lags symbolvärde ska de manifesta syftena ställas mot de dolda. I de fall de dolda syftena väger över, kan vi tala om en lag med högt symbolvärde. Om en lag har övervägande dolda syften, är också en annan, för symbollagstiftningsanalysen viktig beståndsdel vid handen: vilseledandet. Vilseledandet är uppfyllt om de dolda syftena väger över, eftersom de manifesta syftena då inte är de primära - politiker vilseleder allmänheten genom att anta lagar vars primära syfte inte är att de presenterade. Symbollagstiftning kan få många negativa konsekvenser. Den allra vikigaste torde vara att symbollagstiftning riskerar att undergräva allmänhetens förtroende till straffrätten och dess aktörer. Det är också av vikt att sätta symbollagstiftning i ett större straff- och kriminalpolitiskt sammanhang. Analysen gör sig bäst utifrån de Jareborgska begreppen offensiv och defensiv straffrättspolitik. De flesta (om inte alla) straffrättslärda, inklusive mig själv, är överens om att vi rör oss i en offensiv straffrättspolitisk inriktning. Det kan delvis förklaras av en ökad politisering av straff- och kriminalpolitiken. Den ökade politiseringen av straffrätten tar sig bl.a. uttryck i hänvisningar till ett allmänt rättsmedvetande eller liknande godtyckliga begrepp (som i sin tur kan sägas vara grundade på felaktiga föreställningar om brott och straff, ofta förmedlade av media). Men den ökade politiseringen tar sig också uttryck i symbollagstiftning. Det kan nämligen också sägas att symbollagstiftning, i allra högsta grad, bidrar till en politisering av straff- och kriminalpolitiken och därigenom till dess offensiva inriktning - symbollagstiftningens dolda syften är ju i grund och botten politiska motiv. Att vi ens talar om straffrättslig symbollagstiftning är, enligt mig, ytterligare ett tecken på att dagens straffrättsklimat har en offensiv inriktning. Kravet som ställs på strafflagar är genomgående att de ska ha en viss effektivitet, uppfylla vissa mål eller fylla viss funktion, vid äventyr av att annars betecknas som symbollagar. Samma krav är framträdande även i den offensiva inriktningen. Att vi ställer ett sådant krav på effektivitet och måluppfyllelse, är därför ett tecken på att vi befinner oss i ett offensivt straffrättsklimat. Straffrättslig symbollagstiftning säger på så sätt återigen något om det straffrättspolitiska klimatet. Symbollagstiftning och offensiv straffrättspolitik kan således på många sätt sägas gå hand i hand. Trots det är det min bedömning att även enligt den offensiva inriktningen, symbollagstiftning måste betraktas som ett vidunder. Ett viktigt krav enligt den offensiva inriktningen är att strafflagstiftningen är effektiv och uppfyller sina mål, framförallt vad gäller brottsbekämpning. Det är just på denna punkt som symbollagstiftningen fallerar.