Hand i hand i mörkret : En studie av de närståendes livsvärld när partnern drabbats av Alzheimers sjukdom

Detta är en Magister-uppsats från Stockholms universitet/Pedagogiska institutionen

Sammanfattning:

Studien utforskade de närståendes livsvärld när partnern drabbats av Alzheimers sjukdom. Deras livsvärld och existentiella villkor var i fokus. Studien utgick från ett existentiellt fenomenologiskt tolkande perspektiv. Den teoretiska grunden bestod av ett tänkande kring de närståendes livsvärld utifrån fyra existentialer: det levda rummet, den levda tiden, den levda kroppen och den levda relationen. Datainsamling skedde utifrån Max van Manens utforskande intervjuer med tio närstående, fem kvinnor och fem män i yrkesverksam ålder 40 till 64 år, de levde alla tillsammans med en partner som fått sin diagnos för ett år sedan eller längre. Data analyserades genom att lyssna igenom de digitala inspelningarna flera gånger, transkribering av desamma och genomläsning av de utskrivna texterna, nya genomlyssningar och genomläsningar. Analysen utvecklades genom en hermeneutisk, fenomenologisk reflektion beskriven av van Manen. Studiens resultat kategoriserades och dessa analyserades sedan i fyra delar utifrån de fyra existentialerna. Resultatet visade att upplevelsen av den levda tiden blev annorlunda mot tidigare då framtiden fick stå tillbaka för nuet, som var det som de närstående måste förhålla sig till för att vardagen skulle fungera. Det levda rummets aspekter förändrades utifrån skyddsaspekten och nya roller inom familjen. Den levda kroppen krävde egen återhämtning och längtade efter närhet. Den levda relationen förändrades, när upplevelsen av närhet och behovet av distans ändrades. De existentiella villkoren förändrades radikalt och nya strategier gav en ny livsstil i en förändrad och sammanflätad livsvärld.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)