Berättare, råttfångare och deras praktiska kunskap

Detta är en Magister-uppsats från Södertörns högskola/Institutionen för kultur och lärande

Sammanfattning:

I den här essän söker jag svar på följande frågor: Vad gör egentligen en berättare? Närmare bestämt: vad utmärker professionellt, muntligt berättande jämfört med det publika berättande som författare och skådespelare ägnar sig åt? Vad är det som just en muntlig berättare kan?

Jag använder forskning som studerat förutsättningarna för dessa yrken – särskilt hur berättelser konstrueras och berättande går till – och tillämpar studierna på ett konkret fall: mina egna erfarenheter av att förbereda och framföra sägnen om Råttfångaren från Hameln vid Ljungby berättarfestival 2012. Det jag då gjorde och hur jag såg på det efteråt, jämförs med fiktiva berättares verksamhet i Mario Vargas Llosas roman El Hablador och Ursula K. Le Guins The Telling.

Jag prövar bilden av en råttfångare som metafor för en muntlig berättare och kommer till slutsatsen att berättaren kan vara lika fängslande och lika förledande. Även skådespelare och romanförfattare kan fängsla sin publik, men inte luras så som en berättare kan. Att kunna förleda är baksidan av den djupt mänskliga förmågan att kunna säga som det är. Till vardags är vi väl medvetna om detta och god berättare tar med sig den insikten även upp på scenen.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)