Självarkeologi

Sammanfattning: Under mina år i skådespelaryrket har jag utvecklat ett allt starkare intresse för dramat mellan raderna i ett teatermanus. Jag vill få syn på hur och vad jag gör när jag arbetar och samarbetar. Min bakgrund som naturvetare har påverkat mitt sätt att se på världen: även konstnärligt är jag starkt inspirerad av ett naturvetenskapligt perspektiv . Jag har formulerat en skådespelarmetod som jag kallar självarkeologi och redogör för dess beståndsdelar genom att låna dramaturgin hos en teaterhändelse: ett läsdrama. Rollkaraktärerna representeras av de grundvalar på vilka strategin vilar. Mina personliga drivkrafter och erfarenheter som tillsammans lett fram till behovet av en metod representerar pjäsens grundkonflikt. Begrepp och procedurer som är självarkeologins komponenter ska ses som rollkaraktärernas handlingsval. Ett längre exempel på hur strategin kan tillämpas utgör pjäsens upplösning. Självarkeologi värnar det konstnärliga arbetet och samarbetet. Det hjälper skådespelaren att medvetandegöra gränsen mellan hens yrkesmässiga, konstnärliga handlingsval och hens privata handlingsval.