Uppsåts- och bevisresonemang i mål om narkotikabruk
Sammanfattning: Frågor om uppsåt och bevisning tillhör en väsentlig del av straffrätten. Dessa frågor kan av allmänheten uppfattas som kontroversiell och ger inte sällan upphov till tidningsrubriker. I huvudsak kan detta anses gälla de grövre våldsbrotten. Frågor om uppsåt och hur sådant bevisas gör sig dock gällande även vid vad som är att benämna som bagatellbrott, där bland annat ringa narkotikabrott bestående i eget bruk ingår. Syftet med det föreliggande arbetet är att redogöra för hur svenska tingsrätter resonerar om bevisning i uppsåtsfrågor i mål om narkotikabruk. Arbetet använder sig inledningsvis av en traditionell rättsdogmatisk metod i syfte att klargöra gällande rätt på området. Därefter används en rättsanalytisk metod med ett empiriskt inslag för att närmare söka klargöra hur underrätterna i sin dagliga verksamhet resonerar kring dessa frågor. Arbetet inleder med att beskriva den straffrättsliga bakgrunden och de överväganden som gjordes inför 1988 års kriminalisering av narkotikabruk samt även om straffskärpningen 1993 som medförde helt nya möjligheter att utreda brottsligheten. Därefter presenterar arbetet straffrättsliga frågor om den lagtekniska konstruktionen i straffstadgandets ordalydelse samt om gällande uppsåtslära. Ett avsnitt följer därpå som redogör för process-, och bevisrättsliga frågor samt även något om den typiska framlagda bevisningen i mål om narkotikabruk. Avsnittet därpå presenterar resultatet från den rättsanalytiska undersökningen. De kvantitativa slutsatser som kan dras är att invändningar om bristande uppsåt framställs i en utsträckning som varken kan beskrivas som omfattande eller sällsynt. Ytterligare en slutsats i detta avseende är att dessa invändningar sällan är framgångsrika. I kvalitativt hänseende kan slutsatsen dras att tingsrätterna har olika språkliga metoder för att bemöta dessa invändningar men att det är något oklart om någon faktisk skillnad avses. Ett resultat som går att utläsa är att tingsrätterna använder olika typer av processuella metoder för att svara på den tilltalades invändning, något som inte nödvändigtvis stämmer överens med gällande rätt på området. Ytterligare en slutsats är att tingsrätterna använder olika språkliga formuleringar som har det gemensamt att prövningen av den tilltalades uppsåt har objektifierats i väsentlig utsträckning.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)