Effekten av toxiciteten hos ek för get, får och nötkreatur

Sammanfattning: Ekförgiftning orsakas av att djuren äter antingen ekollon eller eklöv. Förgiftningssymtomen och skadorna orsakas av en substans som kallas tanniner. Tanniner delas in i två huvudsakliga grupper, de kondenserade och de hydrolyserbara. Det är främst de hydrolyserbara tanninerna som är skadliga detta beror på att de lätt påverkas av de enzymatiska processerna i våmmen hos idisslare, och de produkter som bildas vid dessa processer är vattenlösliga och tar sig lätt ut i vävnaderna. De skador som främst ses vid ekförgiftning hos idisslare är ulcus i gastrointestinalkanalen, akut tubulär nekros och leverskador. Nötkreatur, får och getter reagerar olika på intag av tanninrik föda och de har även utvecklat olika anpassningar till intaget av tannin. Getter är av dessa tre djurslag det som bäst klarar av en diet med höga tanninhalter, tack vare tanninaser i våmmen och tanninbindande proteiner i saliven. Hos nöt ses en medfödd samt en utvecklad anpassning till en tanninrik diet i form av att bakterierna och enzymerna i våmmen klarar av att arbeta väl även under påfrestning av höga tanninhalter. Får har en liknande toleransutveckling som nöt. Den stora skillnaden i toleranser av tanniner i födan hos getter jämfört med nöt och får är sannolikt framkommen av att getter främst äter buskar och löv, som ofta har högt innehåll av tannin, medan både nöt och får främst är markbetare som lever av gräs och örter och därför inte har en historia av att vara utsatta för tanniner. Det finns tecken på att en viss anpassning till den tanninrika dieten kan ske även under ett djurs livstid. Därför kan det vara en bra idé att långsamt och från tidig ålder utsätta dem för låga halter tanniner. Metoder för att sänka tanninhalten i blad och frukter finns testade. Några av dem skulle praktiskt kunna användas av lantbrukare för att vänja in sina djur på en tanninrik diet. En metod är att tillsätta urea till fodret och en annan är att tillåta blad från ek att dra i vatten innan utfodring för att minska halten av tannin i födan. Detta är ett sätt att tillvänja djurens våmkultur till tanniner. Då kor och får undviker intag födoämnen som är tanninrika om möjlighet finns bör man se till att djuren alltid har en bra fodertillgång så att de kan undvika exempelvis ekollon.