Etnisk diskriminering i arbetslivet - En studie av diskrimineringsförbudets effektivitet i domstol

Sammanfattning: Sammanfattning Det civilrättsliga förbudet mot etnisk diskriminering i arbetslivet som har funnits sedan 1994 har resulterat i få fällande domar och har i tidigare forskning beskrivits som ineffektivt. Jag har i denna uppsats jämfört tillämpningen av diskrimineringsförbudet i arbetslivet med andra områden för att undersöka om det finns faktorer som påverkar effektiviteten inom arbetslivsområdet. För att problematisera diskrimineringsförbudets effektivitet använder jag teoririktningen Critical Race Theory. Enligt denna teori är formella regler för likabehandling otillräckliga för att motverka rasism som ofta är institutionaliserad och verkar subtilt. En annan faktor som problematiseras är konsekvenserna av en begränsad förståelse av rasism. Syftet med diskrimineringsförbudet är att motverka diskriminering och orättvisa. I diskrimineringslagens förarbeten beskrivs problemet med rasism och diskriminering dock inte särskilt ingående. Detta gör det svårt att föreskriva en effektiv lösning på problemet och skapar ett större tolkningsutrymme för domstolarna. Problembeskrivningen är begränsad och beskriver rasism som ett undantagsproblem i ett samhälle som domineras av goda relationer mellan olika etniska grupper. Vikten av rättssäkerhet för den som misstänks för diskriminering betonas, men inte för den som utsätts för diskriminering. För att möjliggöra ett effektivt upprätthållande av diskrimineringsförbudet i domstol finns en regel om bevisbördelättnad för den som utsätts för diskriminering. Trots detta är enligt tidigare forskning tillämpningen av förbudet ineffektivt. Jag har utifrån denna tidigare forskning identifierat tre faktorer som gör att diskrimineringsförbudet fungerar ineffektivt på arbetsmarknaden. Den första faktorn är att domstolens restriktiva tillämpning av bevisbörderegeln gör det svårt för käranden att uppnå sin bevisbörda, vilket gör att den avsedda bevislättnaden inte uppnås. Den andra faktorn är att domstolen godtar arbetsgivarens alternativa förklaringar i allt för stor utsträckning. Genom att inte granska arbetsgivarnas argument närmare osynliggörs den subtila rasism som kan ligga bakom. Den tredje faktorn är den maktasymmetri som präglar förhållandet mellan arbetsgivaren och den anställde eller arbetssökande. Domstolen beaktar inte hur denna maktasymmetri påverkar parternas handlingsutrymme utan behandlar parterna lika utifrån principen om allas likhet inför lagen. Min analys av rättsfall från övriga samhällsområden visar att samma faktorer inte återkommer där i lika hög grad. Diskrimineringen sker här i andra typer av situationer som inte är lika problematiska att tillämpa diskrimineringsförbudet och bevisbörderegeln på. Bevisbördan kastas om i ett tidigare stadie och domstolarna godtar inte alternativa förklaringar i lika hög grad. Principen om allas likhet inför lagen är inte lika problematisk att upprätthålla i situationer som inte är präglade av maktasymmetrier i samma utsträckning. Lagen är bättre lämpad för att pröva diskriminering på dessa områden och diskrimineringsförbudet kan därför upprätthållas mer effektivt. Min analys visar att diskrimineringsförbudet fungerar mer ineffektivt på arbetslivsområdet än övriga områden. Detta beror bland annat på de maktasymmetrier som präglar detta område. Arbetsgivarens maktövertag och stora handlingsutrymme i form av fri antagningsrätt gör att dennes handlande inte granskas. Detta leder till att diskrimineringsförbudet inte kan upprätthållas lika effektivt i arbetslivet. Rasialiserade arbetstagares begränsade handlingsutrymme gör det svårt att få upprättelse vid diskriminering. I förlängningen leder detta till att lagen undermineras genom minskad tilltro.