Uppenbart oförsvarligt? - När nödvärnssituationer präglas av maktobalans

Detta är en Kandidat-uppsats från Lunds universitet/Juridiska institutionen; Lunds universitet/Juridiska fakulteten

Sammanfattning: Nödvärnsrätten regleras i 24 Kap. 1 § BrB. Den typen som är relevant för uppsatsen är nödvärn i förhållande till ”ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,” vilken regleras i punk 1. Nödvärn är en objektiv ansvarsfrihetsgrund som kräver att brukaren gör avvägningar mellan angrepp och försvar för att handlingen inte skall anses som uppenbart oförsvarlig. Detta kräver en helhetsbedömning där hänsyn skall tas till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt. Huruvida en nödvärnshandling håller sig inom ramen för det tillåtna bedöms enligt två aspekter; om åtgärden klart avviker från vad som var nödvändigt för att avvärja angreppet eller om det föreligger ett uppenbart missförhållande mellan handlingen och den av angreppet hotade skadan. En stor marginal skall vid bedömningen ges vad beträffar nödvärnsvåld. Våld som har brukats med vapen har dock lätt för att bli bedömt som uppenbart oförsvarligt. Vid livsfarligt våld ställs stort ansvar på individen som har begagnat sig av det att på ett rättsenligt sätt först ha avvägt sin handling. För detta ändamål är det högst aktuellt att den angripne har bedömt möjliga alternativa handlingssätt. Detta skall ske utifrån objektiva utgångspunkter. Hur trängd en situation var skall bedömas utefter platsens förhållanden i kombination med om mindre ingripande våld kunde ha nyttjats. Genom att analysera det rådande rättsläget når jag i uppsatsen två primära slutsatser. Den första är att vapennyttjande i nödvärnssituationer inte automatiskt skall likställas med våld utan snarare förstås som en faktor som starkt påverkar styrkeskillnaden mellan angripare och angripen. Den andra är att en numerärt underlägsen angripen person i en nödvärnssituation kan ha rätt att ta till ett grövre våld som är begränsat till en av angriparna, även om detta hade varit att anse som uppenbart oförsvarligt i en en-mot-en-situation, om syftet därmed är att få de andra angriparna att avbryta sitt angrepp. Tillsammans leder dessa två slutsatser mig till den övergripande slutsatsen att det rådande rättsläget överlag får anses väl lämpat att hantera nya och oprövade scenarion som verkligheten kan komma att erbjuda.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)