Eutrofiering i Östersjön och dess effekter på ekosystemet

Detta är en Kandidat-uppsats från Uppsala universitet/Institutionen för biologisk grundutbildning

Författare: Helena Skeri; [2014]

Nyckelord: Eutrofiering; Östersjön; syrgasbrist; toxiner;

Sammanfattning:

Östersjön är idag ett utsatt område med många miljöproblem. Det är ett av världens största brackvattenområden som bildades vid den sista istiden. Saltvatten når endast Östersjön genom smala och grunda sund, vilket gör att dess omloppstid är mycket lång och tillförsel av nytt syrgasrikt vatten till bottnen kan vara sällsynt. De många geografiska delarna av Östersjön skiljer sig åt i salthalt, topografi och artdiversitet och påverkas således inte alltid på samma sätt av de miljöproblem som hotar brackvattnet. Ett av de största problemen i Östersjön är eutrofiering. Eutrofiering innebär tillförsel av kväve och fosfor från bland annat jordbruk till havet vilket orsakar massiva algblomningar på somrarna. När fytoplankton sjunker till bottnen och bryts ned förbrukas syrgas vilket kan leda till syrgasbrist och således negativ påverkan på de organismer som lever där. Det kan ge bland annat försämrad reproducering, förändrat födosöksbeteende, förändring i populationsdensitet eller leda till döden hos vissa organismer. Vid nedbrytning av organiskt material under syrgasfria förhållanden bildas också vätesulfid (H2S) som kan vara akut toxiskt och döda många organismer. Många fytoplankton är också toxiska i sig och kan hos en del organismer orsaka skador som minskad tillväxt och minskade energireserver. Det kan också ge andra allvarliga fysiologiska skador eller leda till döden. Hos däggdjur kan toxinerna även orsaka minnesförlust och krampanfall. Toxiner kan också föras vidare mellan olika trofiska nivåer då predatorer äter byten där toxiner ansamlats. När en effekt på detta sätt kan leda till en annan kan hela ekosystemet tillslut förändras och det uppstår obalans. De stora massorna av fytoplankton orsakar också ökad grumlighet och minskad ljusgenomträngning i vattnet. Därmed kan makrofyter (vattenväxter) drabbas och minska i antal. När detta sker drabbas också de organismer som utnyttjar växterna som uppväxthabitat eller har dem som föda. Följaktligen drabbas även nästkommande steg i näringskedjan. Det kan orsaka en lång kedjeeffekt som tillslut rubbar hela ekosystemet. Återhämtningen av Östersjöns ekosystem kan ta lång tid men mycket görs idag för att minska utflödet av kväve och fosfor till vattnet. Bland andra har Helsingforskommissionen (HELCOM) satt upp aktionsplaner med mål för att rädda Östersjöns framtid.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)