Bevisprovokation och brottsprovokation- en begreppsanalys i syfte att utreda provokativa åtgärders tillåtlighet

Sammanfattning: Sammanfattning I bekämpningen av grov och organiserad brottslighet använder sig polisen i viss mån av provokativa åtgärder. Både inom polisväsendet och i den svenska rättstillämpningen görs ofta en distinktion mellan dels bevisprovokation, dels brottsprovokation. En spridd uppfattning är att bevisprovokation är tillåtet medan brottsprovokation inte är det. Varken provokativa åtgärder, bevis- eller brottsprovokation definieras eller regleras dock i lag och inget av begreppen kan sägas ha en fast juridisk innebörd. Bristen på definitioner av begreppsapparaten samt uttryckliga regler för begreppens tillämpning, distinktion och funktion leder till att provokation är ett svårhanterligt och farligt verktyg och risken för gränsdragningsproblem är uppenbar. Förevarande uppsats utgår från de båda begreppen bevisprovokation och brottsprovokation för att försöka utröna vad som är tillåtna provokativa åtgärder. Begreppen förklaras och analyseras utifrån hur de tolkats och tillämpats i svensk praxis och doktrin. Uppsatsens resultat visar att en provokations tillåtlighet inte helt enkelt kan härledas ur huruvida det rör sig om en bevisprovokation eller en brottsprovokation. Begreppen kan ge viss ledning men bedömningen måste koncentreras till hur åtgärden rent faktiskt har genomförts i det enskilda fallet. För att en provokation ska anses tillåten måste först ett visst antal principer beaktas. Principerna slogs fast i förarbetena till polislagen och anses komma till uttryck i lagens åttonde paragraf. Bland annat finns en behovsprincip, en proportionalitetsprincip samt ett krav på att det måste föreligga stark misstanke om brott. Vidare får provokationen givetvis inte innebära att Sverige handlar i strid mot Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna. Artikel 6 och artikel 8 förhindrar allt för långtgående provokationer. Både enligt Europadomstolen och i inhemsk rätt anses det avgörande för en provokations tillåtlighet huruvida någon genom provokationen har förmåtts att begå en brottslig handling som denne annars aldrig hade begått. För att sätta den svenska rättens sätt att hantera frågan i perspektiv görs en komparation med motsvarande reglering i engelsk rätt. I den engelska rätten görs ingen begreppsdistinktion i bevis- och brottsprovokation. Man talar om entrapment som en motsvarighet till brottsprovokation. Det finns inga klara regler på området men praxis verkar erkänna provokativa åtgärder i större utsträckning än i Sverige. Däremot får man inte heller enligt engelsk rätt provocera någon att begå ett brott som denne utan provokationen inte hade begått.