Obehöriga transaktioner med kontokort och BankID : Vem betalar när tjuven eller bedragaren tar dina pengar?

Detta är en Master-uppsats från Linköpings universitet/AffärsrättLinköpings universitet/Filosofiska fakulteten

Sammanfattning: Den teknologiska utvecklingen har medfört att människor gått från att betala med kontanter till att i stället använda kontokort och elektronisk underskrift. Faktum är att lagstiftarens intention är att främja nya sätt att betala för att minska användningen av kontanter i samhället. Kontantstölderna har visserligen minskat, men i och med ökningen av moderna betalningsmetoder har i stället antalet bedrägerier och kortstölder ökat. Under de senaste åren har det kontinuerligt varnats för obehöriga transaktioner med såväl kontokort som BankID. Om du råkar ut för att en tjuv eller en bedragare tar dina pengar – vem betalar då? Frågan besvaras genom att tillämpliga reglerna i 5 a kap. betaltjänstlagen. Svaret är att kontohavarens bank betalar som huvudregel. Banken har dock inte samma skyldighet att betala om kontohavaren hanterat sitt kontokort eller sin elektroniska underskrift grovt oaktsamt eller särskilt klandervärt. Det är sålunda avgörande att känna till vad begreppen innebär för att fastställa när banken alternativt kontohavaren ska stå för den ekonomiska skadan. I uppsatsen fastställs att vara grovt oaktsam innebär en hög grad av kvalificerad oaktsamhet. Att vara särskilt klandervärd innebär att vara likgiltig inför risken för obehöriga transaktioner. Det krävs alltså en omfattande grad av oaktsamhet för att bedömas som särskilt klandervärd. I uppsatsen framkommer det dock att tröskeln för att bedömas särskilt klandervärd placerats låg i avgöranden från Allmänna reklamationsnämnden och domar från tingsrätterna. Effekten av en låg tröskel blir att kontohavare oftare får stå för den ekonomiska förlusten. Det kan leda till att kontohavare inte upplever att moderna sätt att betala är tillräckligt säkra och lagstiftarens intention att främja nya sätt att betala motverkas. I uppsatsen fastställs även att betalningsansvaret är strängare för innehavaren av elektronisk underskrift jämfört med innehavaren av kontokort. Anledningen är att bedrägerier med elektronisk underskrift ofta bedöms som behöriga transaktioner. Effekten av att en transaktion bedöms behörig är att 5 a kap. betaltjänstlagen inte blir tillämplig eftersom bestämmelserna enbart tilllämpas på obehöriga transaktioner. En annan anledning är att tröskeln för att bedömas särskilt klandervärt med elektronisk underskrift i praxis placerats lågt i jämförelse med kontokort. Därutöver har innehavaren av elektronisk underskrift sällan någon möjlighet att styra om vederbörande ska bedömas särskilt klandervärd eller grovt oaktsam, eftersom omständigheterna som beaktas i praxis ligger utanför kontohavarens kontroll. Det leder till att risken för att ersättning uteblir är högre för innehavaren av elektronisk underskrift.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)