Bildning, nostalgi och framtidstro : representativa parker i Lund 1870-1920

Detta är en Master-uppsats från SLU/Department of Landscape Architecture, Planning and Management (from 130101)

Sammanfattning: Parkmiljöer anlagda under 1800-talet som finns kvar idag har ofta en särpräglad karaktär, som inte sällan skiljer sig från de som anläggs idag, både med avseende på utformning och storlek. Vad beror den särskilda karaktären på som utmärker dessa äldre miljöer? 1800-talet var ett händelserikt århundrade, och mycket hände under det seklet som påverkade människors sätt att leva. Många flyttade in till städer från landet i takt med industrialiseringens framfart, vilket ledde till att nya behov och idéer skapades för vad staden skulle innehålla. Borgerligheten var en trendsättande grupp för samhällsbyggandet och många typer av helt nya institutionsbyggnader uppfördes, såsom universitet, sjukhus, läroverk och järnvägsstationer som gärna skulle omges av en vacker och bildande parkmiljö. Arbetet har handlat om att fördjupa förståelsen för parkmiljöer som anlades för att representera dessa nya institutioner. Universitetsstaden Lund är ett intressant stadsbyggnadsexempel. Staden har en lång historia av att ha varit ett mycket framstående kyrkligt säte. Dessutom etablerades tidigt en akademi, vilket lade grunden för att Lund skulle få en lärdomsstads karaktär. Därtill skedde en intressant utveckling under andra hälften av 1800-talet: bebyggelsen i stadskärnan utvecklades kraftigt. Bebyggelsen skulle anpassas till den befintliga medeltida gatustrukturen innanför stadsvallarna samtidigt som en byggnadsexpansion skedde även utanför stadsvallarna. På så sätt kunde staden rymma bland annat fler bostäder, universitetsinstitutioner och ett större sjukhus. Lunds starka sammankoppling med bildning och kunskap kan märkas både på att universitetet utvecklade sin verksamhet genom att utforska fler ämnen, såsom fysik, fysiologi och anatomi, och att ett flertal skolor anlades. Här märks en skillnad i hur borgerligheten påverkade Lunds stadsutveckling jämfört med i andra städer: i Lund utvecklades många lärdomsmiljöer, vilket fördjupade bilden av en utmärkande lärdomsstad, medan många andra städer präglades starkare av exempelvis industri och handel. Lunds särpräglade stadsbild och dess stora expansion av nya institutioner under just 1800-talet och början av 1900-talet gjorde att valet föll på att studera platser i denna stad. En studie har gjorts av fem institutionsmiljöer i Lund anlagda under perioden 1870 och 1920, för att fördjupa förståelsen för vad representativa parkmiljöer hade för formspråk, vilka material de innehöll, med fokus på växtlighet, hur parkerna kopplades till institutionsbyggnaderna och varför. De platser som undersöktes var Universitetsplatsen i Lundagård, de fysiska, fysiologiska och anatomiska institutionerna längs med Biskopsgatan, Bantorget vid Grand Hotel, Dövstumskolan längs med Dalbyvägen och Lindebergska skolan vid Clemenstorget. Bantorget har behandlats som representativ för hela järnvägsmiljön, alltså för Grand Hotel men även järnvägsstationen, där järnvägsbyggnaderna tillsammans har räknats som en samhällsinstitution. Frågeställningarna har varit: • Vilka material och formspråk innehöll de undersökta parkerna? Vilka faktorer inverkade på valen av material och formspråk? • Vilka förenande och åtskiljande drag fanns i parkmiljöernas material och formspråk och hur såg samspelet mellan institutionsbyggnaderna och dess representativa parkmiljöer ut? Vad beror de förenande och åtskiljande elementen på? • Kan de valda platserna summera innehållet av institutioners representativa parker i Lund under perioden 1870-1920, med avseende på material, formspråk och samspel med byggnaderna? Arbetets frågeställningar har undersökts genom att tolka planritningar, kartor och fotografier, läsa litteratur om platserna, park- och trädgårdshistoria, arkitekturhistoria samt samhälls- och stadsbyggnad i Sverige och Lund och att göra platsbesök vid parkmiljöerna och institutionsbyggnaderna. De fem platserna har indelats i tre institutionstyper med framträdande roller i Lund under 1800-talets andra hälft och 1900-talets första årtionden: universitetet, järnvägen och skolan. Universitets- och skolmiljöerna har undersökts komparativt i par: Universitetsplatsen med de fysiska, fysiologiska och anatomiska institutionerna och Lindebergska skolan med Dövstumskolan. Bantorget har jämförts med en idealplan om järnvägsmiljöernas föredömliga struktur. Studierna har analyserat vilket formspråk och material parkmiljöerna innehöll och varför, samt helhetsintrycket av vardera institutionsmiljö. En övergripande jämförelse mellan de fem miljöerna har också gjorts, och slutligen har förts en sammanfattande slutsats. De studerade platserna innehöll en mängd olika material och formspråk som beror på varierande faktorer, såsom institutionernas syfte, lokalisering och status. Trots att de studerade institutionsmiljöerna skilde sig åt följde parkernas utformning de rådande trenderna om vad den samtida moderna offentliga parken skulle uttrycka och innehålla, såsom prydlighet, variation, formspråk från andra tidsepokers arkitektur och nytt exotiskt växtmaterial. Institutionsbyggnaderna präglades också av samtida ideal, främst genom historiserande uttryck. Tillsammans med den omgivande parken skapades starka helheter, främst sammankopplade genom formella, symmetriska drag i parken. Fyra av de fem studerade institutionerna var kunskapsbildande, vilket belyser Lunds starka prägel som lärdomsstad. Borgerskapets ideal om självbildning för att ta sig uppåt i samhället märktes i Lund genom dessa nya samhällsinstitutioner och deras utformningar, och visar också borgerskapets ledande position i samhället. Drivkraften mot bildning befäste Lunds identitet som lärdomsstad, och gjorde staden unik genom att inte domineras av varken industri, handel eller regemente, som i så många andra städer. Platserna som studerades hade fler förenande än åtskiljande drag i formspråket. Platserna förenades i att de uppvisade en blandning av historiserande, nostalgiska karaktärer grundade i naturlika drag och mjuka linjer från den engelska parken samt formella, ofta symmetriska, drag som lånades från renässansens och barockens trädgårdar. De hade därmed stora likheter med idealen för offentliga parker under andra hälften av 1800-talet. Förenande drag vid institutionerna var även det varierade växtmaterialet med såväl exotiska som inhemska arter. De inhemska arterna satte en traditionell prägel på platserna, samtidigt som det exotiska växtmaterialet var en ny företeelse i stadens parkrum, och bidrog till att ge platserna helt nya, moderna uttryck än tidigare. Samma trend kunde ses i andra samtida trädgårdar och offentliga parker, och förekom alltså inte bara i parker som hörde till de nya samhällsinstitutionerna. Samspelet mellan institutionsbyggnaderna och parkerna var starkt. Genom att parkens formella drag kopplades till byggnaden skapades en samhörighet, exempelvis en rak allé som leddes genom parken upp till en markerad huvudentré, eller symmetriskt ordnade gångar. Den historiserande prägeln som byggnaderna och parkerna innehöll bidrog också till ett starkt samspel. Den samlade karaktär som institutionerna och parkerna bildade tillsammans återfanns i exempelvis slotts- och godsmiljöer. Trots att 1800-talets borgerlighet var en ny samhällsklass som ville skapa sin egen identitet och hade nya idéer om samhällsutvecklingen, märks här att man sökte sig bakåt i tiden genom att knyta an till adelns traditioner, återigen till det välbeprövade förgångna, för att utveckla samhället och blicka framåt i tiden. Det verkar inte ha funnits en unik parkkaraktär hos representativa parker vid samhällsinstitutionerna i Lund under den studerade tidsperioden. Snarare tycks de ha anlagts utifrån generella samtida park- och trädgårdstrender, som i sin tur hade sin grund i de olika samhällsströmningarna som byggde på bland annat nostalgi och framtidstro; tradition och ny teknik. Även institutionsbyggnadernas karaktär liknade de samtida arkitektoniska trenderna. Med tanke på att många av dragen var återkommande i de miljöer som studerades, ger de sannolikt en god summering av representativa parker vid institutioner i Lund mellan 1870 och 1920. Trots att de representativa parkerna hade många likheter med andra samtida offentliga parker, blev de unika i sitt sätt att tillsammans med institutionsbyggnaderna förstärka stadens bildningsidentitet och status såväl som uttrycka ordning och självbildning under det utvecklande, expanderande 1800-talet.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)