Reglering av läkemedelsskada i Sverige och Norge

Sammanfattning: Det finns inga perfekta läkemedel som är helt fria från oönskade biverkningar. Varje gång man använder medicinska preparat finns det alltså en viss risk förknippad med användandet. Denna risk har konsumenten ingen eller väldigt liten möjlighet att kontrollera eller överbrygga. För att upphäva konsumentens underläge i förhållande till producenten har man inom EU valt att införa direktiv EEG 85/374 om tillnärmning av medlemsländernas lagar för skadestånd och produktansvar. I Sverige uppfylldes detta direktiv redan innan det fanns och därför fick man behålla den frivilliga försäkringsordning som instiftats innan direktivets ikraftträdande. Försäkringsordningen som är av no-fault-karaktär, tillhandahålls av försäkringsbolaget Zurich och premierna för försäkringen regleras utifrån de ersättningar som betalas ut. Den Svenska lösningen är alltså en frivillig möjlighet att tillträda ett försäkringsavtal. Prövning av detta avtals bestämmelser sker i Läkemedelsskadenämnden och därefter inom skiljenämnd. I Norge drabbades man av EG-direktivet genom sitt EØS-samarbete. Därför reformerade man sitt tidigare icke lagfästa strikta ansvar för produktskador. Resultatet blev Lov om produktansvar från 1988. Lagen tvingar läkemedelsproducenter och importörer till medlemskap i Legemiddelansvarsforeningen. Legemiddelansvarsforeningen tecknar därefter en kollektiv försäkring hos en sammanslutning av försäkringsbolag kallad Legemiddelforsikringspoolen. Den norska lösningen är alltså ersättningsbestämmelser i tvingande lag. Prövning av lagens bestämmelser sker i allmän domstol. Med dessa grundläggande skillnader som bas utreder jag de likheter och olikheter som finns i svenska och norska materiella regler, regleringstekniker samt praxis.