"Han ville inte bånka in kunskap utan mer ett sätt att tänka" : En studie om ungdomar, identitet och socialisation

Sammanfattning: Förändrade samhällsstrukturer har lett till att ungdomars uppväxtvillkor under de senaste decennierna har förändrats. Föräldrarna ses idag inte längre som självklara förebilder och identifikationsobjekt när det handlar om norm-, värderings- och kunskapsförmedling. Familjens roll som förmedlare av dessa värden har istället delvis förskjutits till förmån för exempelvis media, skola, dagis och andra samhällsinstitutioner. Vi ställde oss frågan hur denna samhällsförändring påverkar ungdomars identitetsbildning och då framförallt ungdomar som är i behov av stödinsatser av olika slag. Studien bygger först och främst på tankar sprungna ur den konstruktionistiska teoribildningen. Vi tar där fokus på hur den kulturella friställningsprocessen medför att vi får svårt att orientera oss och där självklara ledstjärnor angående hur livet skall levas och vilka värden som skall gälla inte längre existerar i samma utsträckning som förr. Vi har använt oss av en kvalitativ forskningsmetod bestående av intervjuer med fem ungdomar som har eller har haft stöd via socialtjänsten i form av en kontaktperson. Syftet med studien är att genom ungdomars egna upplevelser försöka förstå vilken påverkan stödinsatser genom socialtjänsten kan tänkas ha i deras identitetsbildning och vilka förändringar hos sig själva ungdomarna anser sig ha upplevt. De frågor vi ställer oss i studien är vilken roll stödinsatsen spelar i ungdomarnas syn på sig själva i relation till skola, familj och vänner och hur ungdomarna upplever att kontaktpersonernas förhållningssätt har påverkat dem i deras liv. Studiens resultat visar att de lärdomar och förändringsprocesser ungdomarna beskriver i intervjuerna pekar på att deras sätt att se på sig själva, idag ser annorlunda ut än vad det gjorde innan de träffade sina kontaktpersoner. Resultaten visar vidare att vissa av ungdomarna uppfattar sig själva på ett annat sätt idag medans andra anser att de med hjälp av sina kontaktpersoner lärt sig tänka på ett annat sätt än tidigare. I studien framkommer det att familjens roll när det handlar om att sörja för ungdomarnas känslomässiga välbefinnande av olika anledningar inte har fungerat. Vi kan i intervjuerna se att föräldrarna men även skolan har tappat mycket av sin legitimitet. Den roll som kontaktpersonerna tagit i förhållande till skola, familj och vänner i ungdomarnas syn på sig själva, upplever vi genom ungdomarna handlar om att kontaktpersonerna: Med deras kunskap och kompetens angående hur det är att växa upp i dagens samhälle skapat sig legitimitet gentemot ungdomarna. I sina relationer till ungdomarna skapat förutsättningar för ett förändringsarbete. Via dialogen medverkat till att ungdomarna intagit rollen som kritiska medundersökare. Genom att förena övriga punkter med ett maktmedvetande så leder det till att de skapat förutsättningar för ungdomarna, att som aktiva subjekt tillåtas erövra självtillit, kontroll och stolthet. Med andra ord empowerment med syfte att frigöra.