Kombinationsfullmaktens utveckling : Särskilt genom NJA 2013 s. 659 & NJA 2014 s. 684

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Uppsala universitet/Juridiska institutionen

Sammanfattning:

Utvecklingen i praxis på kombinationsfullmaktens område visar att ställningsfullmakten i 10 § 2 st. AvtL inte fullt ut kunnat tillvarata tredje mans intresse på ett önskvärt sätt. Bestämmelsen har framförallt visat sig vara otillräcklig i de fall rättshandlingar företagits på högre hierarkisk nivå genom att det sällan hinner utvecklas någon sedvänja för sådant rättshandlande. Andra omständigheter i kombination med varandra har då ansetts kunna ersätta sedvanerekvisitet i 10 § 2 st. AvtL. Avgörande har varit om tredje man genom dessa omständigheter fått ett befogat intryck av mellanmannens behörighet. Rättsfiguren som kommit att kallas kombinationsfullmakt har präglat praxis enda fram till idag. I och med NJA 2013 s. 659 och NJA 2014 s. 684 har rättsfiguren dock fått en klarare struktur med en tydlig metod för hur prövningen av tredje mans befogade tillit ska ske. Metoden uppställer ett tydligt härrörandekrav och tillitskrav. Därtill uppställer HD i 2014 års fall ett krav på insikt hos huvudmannen, som innebär att han inte blir bunden om han inte måst inse att de omständigheter som härrör från honom kan ge tredje man det befogade intrycket av behörighet. Samtidigt har begreppet kombinationsfullmakt ersatts av tillitsfullmakten. Övergången till tillitsfullmakten torde inte innebära att den rättsfigur kombinationsfullmakten bygger på ändras nämnvärt. Dock synes det nya begreppet innefatta även överväganden som normalt sett faller inom toleransfullmakten.  

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)