Lagen om strandskydd: tillämpning på kommunal nivå

Sammanfattning: Sedan 1965 har vi i Sverige haft strandskyddsbestämmelser i
naturvårdslagen. Den innebär att vi inte har rätt att bebygga eller anlägga
anordningar närmare än 100 meter från strandlinjen. Samma gäller från
strandlinjen och 100 meter ut i vattnet, om inte strandskyddsdispens ges.
Syftet med denna lag är att allmänheten ska kunna bada och idka friluftsliv
samt att bevara djur- och växtlivet.

Lagen säger att det måste finnas särskilda skäl för att få dispens och
inget utrymme lämnas för en differentierad tillämpning. Trots detta ter sig
tillämpningen olika i de båda kommunerna. Orsaker till detta kan vara många
allt från kommunernas syn på lagen och politiska skillnader, kommunernas
resurser att grundligt undersöka varje enskilt fall till invånarnas
medvetenhet om lagen såväl för egen del som för allmänhetens väl. Vårt
syfte med denna uppsatts är att klargöra dessa skillnader med hjälp av en
analys, där vi använt oss av Hardins teori om allmänningarnas tragedi.
Detta har resulterat i olika slutsatser om att de beslut som tagit på
nationell nivå i Sveriges riksdag gällande lagen om strandskydd inte till
fullo följs på kommunal nivå.

I Kalix är det 17% som fått avslag om strandskyddsdispens, medan
Gällivare inte gett någon som ansökt om strandskyddsdispens avslag. De båda
kommunerna skiljer sig i sitt geografiska utseende, där Kalix har en
havskust som Gällivare saknar. De båda kommunerna har älvkust och insjöar.

Kalix och Gällivare är två kommuner som båda blivit delegerade av
länsstyrelsen att ge strandskyddsdispens om särskilda skäl finns. Kommuner
har fått kritik av naturvårdslagsutredningens översyn och stadskontorets
undersökning av delegeringseffekter 1992 för att inte sköta dispensgivandet
enligt lagen utan för att främja andra intressen för kommunen. Alla är vi
lika inför lagen men de båda kommunerna tillämpar lagen olika.