Hårkortisolkoncentration som ett objektivt mått på stress hos katt : en studie av friska och kroniskt sjuka katter

Sammanfattning: Kortisol är ett hormon i gruppen glukokortikoider som frisläpps från binjurebarken till blodet efter signal från hypotalamus och hypofysen. Kortisol har flera funktioner i kroppen, där en av de viktigaste är att vara ett stresshormon för att hjälpa individen att överleva i situationer då viktiga resurser ej finns att tillgå. Genom att mäta kortisolkoncentration kan stress utvärderas hos en individ. Kortisol kan mätas i blod, saliv, urin, faeces och hår. Att mäta endogent kortisol i hår är en relativt ny metod med fördelen att en längre retrospektiv tidsperiod kan undersökas och därför kan användas för att studera kronisk stress hos individer. Studier av hårkortisolkoncentrationen (HCC) har gjorts på flera olika djurslag, men ännu saknas undersökningar över om HCC kan användas för att undersöka kronisk stress hos katt. Syftet med denna studie var att undersöka om HCC är en metod som kan användas för att objektivt studera kronisk stress hos katt, genom att studera och jämföra HCC hos friska och kroniskt sjuka katter. För de friska katterna var syftet att undersöka om de olika faktorerna ålder, kön, inne- eller utekatt, ensam- eller flerkattshushåll och pälslängd kan påverka HCC. En av frågeställningarna var att undersöka om kroniskt sjuka katter med en eller flera av de kroniska sjukdomarna kronisk njursvikt, diabetes mellitus och hypertyreos hade en högre HCC än friska katter. Tidigare studier på andra djurslag har även visat att HCC kan påverkas av var på kroppen provtagningen sker, därför undersöktes även provtagningsplatsens roll för analys av HCC hos katt. Hårprover från katter insamlades under perioden juli-oktober 2020 på veterinärkliniker i Stockholm, Uppsala, Falköping och Sala, samt i hemmet av djurägare som var frivilliga deltagare i projektet. Hårprover samlades från 1–4 olika provtagningsplatser för varje individ för att kunna jämföra prover tagna genom rakning från framben, mage och skuldra samt med helkroppskamning av katten. Hårprover samlades från 84 olika katter och totalt 179 prover från olika provtagningsplatser samlades in. En enzymkopplad immunoadsorberande analys (ELISA) användes för att kvantifiera HCC i 162 prover från 78 olika katter. En enkätundersökning skickades ut till djurägarna i efterhand för att få information om katterna som inte gick att finna i journaler. Hos katter med kronisk sjukdom var mediankoncentrationen för HCC 5,6 pg/mg, vilket var signifikant högre än hos friska katter (p = 0,037) där medianen för HCC var 4,8 pg/mg. För friska katter var HCC signifikant högre om katten var en utekatt jämfört med innekatt (p = 0,043) och om katten var en okastrerad hona jämfört med kastrerad hona (p = 0,028). Även de friska katternas stressnivå enligt djurägarnas bedömning hade en signifikant betydelse för HCC, där katter som visade tecken på stress hade högre HCC än katter som inte visade några tecken på stress (p = 0,016). Ingen effekt på HCC kunde ses av ålder, kön, ensam- eller flerkattshushåll eller pälslängd. Resultaten från den här studien tyder på att HCC kan användas som ett objektivt mått för att utvärdera kronisk stress hos katt. Hos friska katter kan HCC vara högre om katten är en utekatt, okastrerad hona eller visar stressrelaterade beteenden. Kronisk sjukdom hos katt kan också påverka HCC. Eftersom studien inte har kunnat påvisa någon signifikant skillnad för variablerna ålder, ensam- eller flerkattshushåll, och pälslängd för friska katter tyder det på att dessa variabler inte påverkar HCC hos katt, vilket minskar sannolikheten att HCC hos katt påverkas av annat än stress. Fler studier behöver göras för att avgöra om dessa variabler kan påverka HCC eller inte.